Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
velser och två minuter swfàre sov han gott i skuggan
under en buske.
Han vaknade vid en oklar men störande
förnimmelse av, att någon fanns i närheten. Inom ett
ögonblick hade han sett, att solen gått ned, och att modern
satt på marken bredvid honom. Hon åt snålt av ett
brödstycke, och sonen erinrade sig, att han gömt en
del av sin kaka till kvällen.
»Jaså, det ä du», sade han och gäspade.
Modern rörde sig icke ur stället, hon endast åt.
Valdemar kände sig pinsamt berörd av den iver,
varmed hon plockade ihop ett par överblivna smulor och
stoppade dem i munnen.
»Ä du sugen?» frågade han, mer för att säga något
än för att erhålla ett svar.
»Jesses, vi har ju inte sitt en matbit i huset se’n
i förrgår.»
»Det förstås, när gubben är borta så...»
»Joo, han ä borta, han.» Allt förgrämt och utpinat,
som samlats inom en människa ljöd ur de få orden.
Valdemar satte sig med ens upprätt och betraktade
modern. Han visste inte, hur han skulle tolka hennes
yttrande, men han anade, att det ägde en särskild
betydelse. Den bittra tonen gav det en sådan.
»Ä du knottrig?» trevade han sig fram.
»Det vore väl mest underligt, om jag inte vore det.»
»Ja, han ligger förstås full därborta i ladan nu
igen», sade Valdemar litet långdraget.
»Å i morron ä han hemma å går här å snusar å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
