Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från idiotanstalten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och det gjorde jag också, men han var så rädd och
så vimmelkantig att han kröp på händer och fötter,
medan jag hjälpte honom. Då jag hade fått honom
över och tog lille Albert på armen igen, hörde jag
någon skratta och tittade ner. Det var en karl och en
kvinna som kommo ridande och tittade upp på oss.
Han hade en bössa tvärsöver sadeln, och det var han
som skrattade.
»Vem i helvete är det där?» sade Joe och blev
rädd. »Någon som vill ta fast oss?»
»Låt bli att svära», sade jag till honom. »Det är
den där mannen som rår om en ranch och skriver
böcker.»
»God dag, mr Endicott», sade jag ner till honom.
»Hej», sade han, »vad gör ni där?»
»Vi rymma», sade jag.
Och han sade: »Lycka till. Men laga att ni komma
tillbaka innan det blir mörkt.»
»Nej, det här är en riktig rymning», sade jag.
Då skrattade både lian och hans hustru.
»All right», sade han. »Lycka till i alla fall. Men
akta er så att inte björnarna och bergslejonen få tag i
er då det blir mörkt.»
Sedan redo de sin väg och skrattade som åt något
riktigt roligt, men jag önskade att lian inte hade
sagt det där om björnarna och bergslejonen.
Sedan vi hade kommit över kullen, träffade jag
på en väg, och nu gingo vi mycket fortare. Charley
visade inga flera tecken till anfall och började skratta
och tala om guldgruvor. Det värsta var med lille
Albert. Han var nästan lika stor som jag. Ser ni,
under hela tiden som jag kallat honom lille Albert
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
