Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gobseck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Sedan dess ha vi inte ofta träffat varandra. Gobseck
hyrde ut grevens hotell, tillbragte somrarna på godsen,
spelade stor herre, anlade förpaktaregårdar, reparerade
kvarnar, vägar och planterade träd. En dag mötte jag honom i
en av Tuilleriets alléer.
»Grevinnan för ett heroiskt liv», sade jag till honom.
»Hon har helgat sig åt sina barns uppfostran och uppfostrar
dem förträffligt. Den äldsta gossen är verkligen intagande.»
»Möjligt.»
»Men », sade jag, »borde ni inte hjälpa Ernest? »
»Hjälpa Ernest!» utropade Gobseck. »Nej! Nej!
Olyckan är vår bästa läromästare, olyckan skall lära honom
känna penningarnas, männens och kvinnornas värde. Må han
besegla det parisiska havet! När han blivit en bra lots,
skola vi också ge honom en bra skuta.»
Jag lämnade honom utan att närmare söka förklara
meningen med hans ord.»
»Som herr de Restaud, som av sin moder ingivits motvilja
mot mig, var långt ifrån att taga mig till rådgivare, gick jag
ändå för ett par veckor sedan till Gobseck för att underrätta
honom om Ernests kärlek till fröken Camille och förmå
honom fullgöra sitt uppdrag, eftersom den unge greven
uppnått myndig ålder.
Den gamle penningutlånaren hade sedan en tid varit
sängliggande och led av den sjukdom, som skulle bli hans
död. Han uppsköt sitt svar till dess han åter kunde komma
på benen och sysselsätta sig med sina affärer. Sannolikt
ville han inte avhända sig något, så länge han ännu andades;
hans undvikande svar hade nog ingen annan
bevekelsegrund.
Jag fann honom mycket sjukare än han själv trodde;
jag stannade tillräckligt länge hos honom för att märka
de framsteg, en lidelse gjort, som åldern förvandlat till ett
slags vansinne. För att inte ha någon i huset, som han
bebodde, hade han gjort sig till dess enda hyresgäst och lät
alla rummen stå obebodda. I det rum, han bebodde, var
för övrigt allting oförändrat. Möblerna, som jag känt i
sexton år, tycktes ha varit bevarade under glas, så
fullständigt voro de sig lika. Hans gamla och trogna portvak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
