Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Kort öfversigt af hufvudpunkterna i metrikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den poetiska texten, i förhållande till hvilken melodien
af Aristoteles betecknas blott såsom ett ἥδυσμα, d. v. s.
ett medel, hvarigenom dess estetiska effekt förhöjes,
ehuru visserligen såsom det förnämsta bland sådana medel,
μέγιστον τῶν ἡδυσμάτων. Under sådant förhållande var
det naturligt, att hos grekerna den till grund för så väl
poesi som musik liggande rytmen skulle väsentligen
bestämmas just af den poetiska texten, eller, med andra ord,
af språkets egen prosodiska individualitet. I detta
hänseende torde grekernas vokalmusik vida mera hafva liknat
den inom den äldsta kristna kyrkan, troligen under
påverkan af antika traditioner utbildade och hos katolikerna
ännu i dag delvis bibehållna s. k. cantus planus än vår
numera brukliga mensuralsång.
Ett framstående rum bland samtida metrici intager
August Böckh. För denne frejdade filolog, som
ursprungligen genom sina Platonska och Pythagoreiska studier
fördes till att reflektera öfver rytmiska och metriska frågor,
blefvo i synnerhet de Pindariska texterna en anledning till
djupgående studier på detta område. Samma klarhet och
skärpa, som i så hög grad utmärker Böckhs öfriga
författareskap, gör sig i hög grad gällande äfven i hans metriska
arbeten. Med segrande bevisning ådagalägger Böckh
ohållbarheten af den Hermannska causalitetsprincipens
tillämpning på rytmen och dess lagar. Efter att vidare hafva
redogjort för de åsigter om rytmens väsen, som påträffas hos
de gamle författarne definierar Böckh för egen del rytmen
såsom ”enhet i mångfald af tidsmomenter”. Denna
definition är, efter hvad Böckh sjelf påpekar, bildad i
analogi med Platos i Philebus gifna definition af skönheten,
hvilken likaledes är en enhet i mångfald. Och härmed är
äfven den genom konstnärens fria viljekraft skapade
rytmens rent estetiska betydelse angifven i motsats mot den
logiska betydelse, som Hermann sökt att ådagalägga. Böckh
hade liksom Apel en grundlig musikalisk bildning, och i
synnerhet i hans 1809 utgifna ”Versmaasse des Pindaros”
röjer sig i flera hänseenden benägenheten att på de antika
rytmerna tillämpa den nyare musikens rytmiska lagstiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
