- Project Runeberg -  Sagor / Andra samlingen Nya sagor /
77

(1874-1875) [MARC] Author: Richard Gustafsson With: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så stor förmögenhet, att han skulle behöft veckor, ja kanske
månader, bara för att räkna alla nötterna.

— Riktigt lycklig blir jag ändå inte, förr än jag får bo’t
alldeles fullt — tänkte han och lekte med sina rikedomar,
tills han somnade. Dock kunde han aldrig sofva riktigt
lugnt, åtminstone vaknade han en gång i qvarten för att se
efter, om ingen kom för att taga någonting bort ifrån honom.

En dag på senhösten kom till honom på besök en
gammal ekorre, som haft den olyckan att blifva biten af en hund,
så att han icke längre kunde hoppa i träden och samla sig
föda. Derför drog han nu som tiggare omkring till alla
ekorrar i skogen och bad om hjelp för den kommande
vintern. Alla gåfvo den gamle krymplingen något, de som
minst hade, gåfvo kanske mest, men när tiggaren kom till
den ekorren, som hade hela magasinet fullt af de
präktigaste nötter, då fick han blott snäsor, och den rike ekorren sade:

— Jag har trälat och släpat för den lilla smulan, jag
har, och det räcker på långt när inte till åt mig, och jag
kan visst inte slösa bort något åt tiggare och landsstrykare.

Den stackars krymplingen måste ohörd gå från den rike
ekorren, som drog ett andedrag af riktig lättnad, när
tiggaren var borta.

Frosten kom, och ännu rastlösare blef den samlande
ekorren. Han hade nu bara så stor plats qvar, att han nätt
och jemnt kunde sjelf få plats i tomrummet. Men också der
ville han ha fullt. Och så bar det af ut igen, uppför gren
och nedför gren, bort och hem, och bort och hem igen, och
en qväll, just då vintern kom åter, hade han boet alldeles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:23:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grsagor/2/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free