Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken. Lifvet - II. Väsendenas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ena perioden till den andra, utan äfven, att den organiska
verlden ständigt skridit framåt ifrån de första tiderna till
de sista, ifrån de enklaste varelserna till dem af en alltmer
och mer invecklad byggnad, ifrån de lägre instinkterna till
de mest upphöjda och slutligen ifrån det oskäliga djurets
fattningsgåfva till menniskans själsförmögenheter och
förnuft. Varelsernas fullkomning skulle varit långsam och
fortgående, och sjelfva menniskoslägtet skulle till slut
lösgjort sig ur de detsamma underlägsna däggdjurens grupp,
hvilkas organisation var den högsta.
En innehållsrik och på vetenskapliga forskningar
grundad framställning af denna teori har lemnats af en lärare
vid universitetet i Cambridge [1]. Vi finna, säger han, i
jordskorpans forna nederlagsplatser spår af en
framåtskridande utveckling i de på hvarandra följande lefvande
varelsernas organisation. Man kan t. ex. finna, att däggdjuren
saknas i de äldsta grupperna och att de sällan visa sig i
de nyare sekundära grupperna; varmblodiga djur (af till
största delen okända slägten) äro temligen utspridda i de
äldsta tertiära lagren och de öfverflöda (ofta med kända
slägtformer) i de högre delarna af samma lager; slutligen
är menniskans framträdande på jordens yta en ny händelse.
Denna historiska utveckling af det organiska lifvets former
och verksamhetsyttringar under successiva tidsafdelningar
tyckes angifva en efter hand försiggående rörelse af den
skapande makten, hvilken yttrar sig uti en framåtskridande
sträfvan hän mot djurorganisationens högsta typ.
Det är ett utomordentligt faktum, anmärker äfven Hugh
Miller[2], att den af Cuvier i hans Règne animal antagna
ordning, likasom den i hvilken de fyra vetebrerade
klasserna naturenligt komma och taga plats alltefter deras
ömsesidiga förhållanden och deras rang, äfven är den i hvilken
de uppträdde uti den kronologiska ordningen. Den hjerna,
hvars volym i jemförelse med ryggmergens ej har en större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
