Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade anteckningar af eremiten Fjodor Kusmitj - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig. Men plötsligt märkte jag, att de åskådare
som stodo bredvid mig, började titta på mig, några
drogo sig undan, andra trängde sig närmare. Man
hade tydligen känt igen mig. Då jag såg det,
vände jag mig om och gick skyndsamt tillbaka hem.
Trummorna slogos fortfarande, flöjten spelade.
Bestraffningen fortgick synbarligen. Hvad jag
egentligen kände, var att jag måste ha medkänsla med
hvad som gjordes med denne min dubbelgångare.
Eller om jag icke hyste medkänsla, måste jag
medge, att hvad som skedde, måste så vara, men
det kunde jag icke. Och på samma gång kände
jag, att om jag icke medgaf, att det måste så vara,
att det var riktigt handladt, så måste jag medge,
att hela mitt lif, alla mina handlingar, att allt var
dåligt, och att jag måste göra, hvad jag länge
velat — öfverge alltsammans, gå min väg,
försvinna.
Denna känsla öfverväldigade mig, jag brottades
med den, än tyckte jag, att det måste så vara, att
det var en sorglig nödvändighet, än att jag borde
ha varit i den olyckliges ställe. Men besynnerligt
nog gjorde det mig icke ondt om honom, och i
stället för att afbryta bestraffningen, hade jag endast
varit rädd att bli igenkänd och gått min väg. Snart
hördes icke trumhvirflarna längre, och när jag
kom hem, hade jag liksom gjort mig kvitt den
känsla, som gripit mig där borta, drack te och
åhörde Volkonskis föredragning. Sedan kom den
vanliga frukosten, den vanliga tryckande, konstlade
samvaron med min hustru, sedan Diebitsch och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
