Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 2. Förödelsens fulländning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
slags förödelse är egendomlig för cyklonen. Att nagga ur
en bit här och släthyfla där, sådana kapriser har denna
väldiga härjare. Cyklonen har en bödels fantasier. De
ödeläggelser han anställer ha utseende af verkställda
dödsdomar. Det är som om han hyste agg och hämndkänsla,
och han är som vilden raffinerad i sin hämnd. Han
dissekerar på samma gång han mördar. Han pinar sitt offer,
han hämnas, han har nöje af offrets dödsvånda, han går
tillväga med pedantisk noggrannhet.
Cyklonerna äro sallsynta vid våra latituder och så
mycket fruktansvärdare, ju mera oväntade de äro. En
klippa, som stormen möter i sin väg, tjänar honom till axel
att rotera omkring. Det är antagligt, att stormen
slingrat sig i spiral öfver Douvreskären och vid
sammanstötningen med klippan plötsligt förvandlats till ett skydrag,
hvilket förklarar, hur fartyget kunnat bli slungadt så högt
upp mellan klipporna. Då cyklonen blåser, väger ett
fartyg icke mera för vinden än stenen för slungan.
Durande hade samma blessyr som en människa, som
blifvit huggen midt itu; det var en öppen bål, ur hvilken en
mängd spillror liknande inälfvor trängde ut. Tåg svängde
lösa och darrade, kättingar gungade och skälfde — fartygets
fibrer och nerver hängde blottade ut ur dess kropp. Hvad
som icke var krossadt, var vridet ur led; stora stycken af
förhydningen voro lösbrutna och liknade med sina rader af
nitnaglar ofantliga hästskrapor. Allt bar förödelsens form.
En handspak var nu endast ett stycke järn, en lodapparat
endast ett stycke bly, en vantjungfru endast ett stycke trä,
ett fall endast en tott hampblår, en kabel endast ett
tilltrassladt nystan, ett lik endast en tråd i en fåll. Öfverallt
den fullkomliga förstörelsens beklagliga gagnlöshet, intet
som ej var afhäktadt, lösbrutet, rämnadt, söndermaldt,
krökt, genomborradt, tillintetgjordt; ingenting i denna
hemska sammanvräkta hög, som hängde ihop, öfverallt
sönderslitning, ledvridning och brott, öfverallt denna brist på
sammanhang, denna löslighet, detta huller om buller, som
utmärker alla sammandrabbningar, från de
sammandrabbningar människor emellan, som man kallar bataljer, till
och med de elementens sammandrabbningar, som man
kal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
