Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Lear. I, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I spåren tätt, – o huru ljuft är lifvet,
Då heldre vi hvar timma lida dödsqval,
Än dö med ens! – påfann jag att mig kläda
Uti en dåres trasor, tog en skepnad,
Som hundar skydde för. Så klädd, jag mötte
Min fader med hans blodbestänkta ringar,
Som nyss förlorat sina ädla stenar;
Jag blef hans ledsven, tiggde bröd åt honom
Och frälste honom från förtviflan, men –
O, hvilket fel! – upptäckte mig ej förr
Än nyss, då jag beväpnad stod med hopp
Men ej med visshet om så lycklig utgång.
Jag bad om hans välsignelse, förtäljde
Min pilgrimsfärd från början och till slut;
Men ack, hans hjerta, allt för svagt att kämpa
Med två motsatta känslor, fröjd och qval,
Brast med ett leende.
Ditt tal har rört mig
Och skall kanhända verka godt; men fortfar –
Du ser mig ut att ha än mer att säga.
Om ni har mer, mer sorgligt än, så tig,
Ty jag är nästan färdig att försmälta
Af hvad jag hört.
Den, som ej älskar sorgen,
Tror visst att allt var slut. Men annat kom,
Som ökte det, som re’n var allt för mycket,
Till värst af allt.
Bäst som jag högljudt gret, kom der en man,
Som sett mig i mitt aldrasämsta tillstånd
Och då mitt afskyvärda sällskap flytt.
Men då han hörde hvem det var, som utstått
Så grymma qval, slog han sin starka arm
Ikring min hals, gaf till ett rop så gällt,
Som om han ville spränga himmelen,
For ned uppå min far, berättade
Om sig och Lear den ömkligaste saga,
Som nånsin öra hört. Hans smärta tilltog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
