Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - I. En slutad kärlekssaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visste huru osannt detta rykte var i den bemärkelse, som
verlden gaf detsamma. Ingen mer än gamla Malena
visste, huru aktningsfullt och ridderligt baron Gösta gjorde
hennes herrskarinna sin kur, och att, om mamsell Julia
varit född grefvinna och haft en hel här af fränder och
vänner och ett slotts präktiga gemak till sitt skydd, hon
dock icke skulle varit en bit bättre bevarad än af baron
Göstas kärlek.
Och det var endast gamla Malena, som hade reda
på, huru många gånger baron Gösta med blossande kinder
och harmfullt krökta läppar stormat upp för trappan och
i vrede öfver något sårande yttrande om hans älskling
utbrustit:
— Nej, Julia, jag står ej ut längre! Nu, nu genast
måste verlden veta huru det är, att du skall bli min
maka, att du är min trolofvade brud, som har rätt till
allas respekt och aktning. Dessa usla hänsyftningar och
nålsting döda mig. I morgon skrifver jag till min far.
Och endast gamla Malena visste huru mamsell Julia
då brukade föra baron Gösta bort till den lilla perlfärgade
soffan med det rutiga öfverdraget vid thébordet, linda sina
armar omkring hans hals och hviska:
— Tack älskling! Tack för att du är min och vill
ge mig allt! Jag vill heller inte afstå derifrån, ingenting
i verlden skall hindra mig från att blifva din brud — en
dag ... Men din lilla flicka darrar för stormen, som skall
komma, och ... hon är så lycklig nu. Låt oss vänta,
Gösta! Hvem vet om vi någonsin mer få njuta af en så
lugn och fridfull glädje som nu? Jag darrar för den gamles
vrede. Han älskar dig, han som jag, och jag känner att
detta skall skilja er åt. Jag gråter öfver den ensammes
öde då, när jag ligger och tänker derpå i långa,
sömnlösa nätter. Ack, haf oss båda ännu litet!
— Men — du vet inte hvad man säger om dig ...
— Jo, det vet jag, Gösta. Aktrisens öron kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
