Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes rädsla och förlägenhet försvunno, då hon
såg hans rörelse. Och då hon aldrig haft en aning om
kärleken, kunde hon heller ej fullt fatta det kränkande i
sin ställning, fast hon kände det underligt, nästan hemskt
att i dödens närhet börja leka med regalierna till hvad
som skulle vara lifslyckans sköna kröningsfest, men för
henne saknade hvarje innebörd. Hon drog sakta till sig
handen, som han kysst, lade den på hans arm och sade:
— Jag har intet att förlåta. Må Gud förlåta oss
båda om vi synda emot Honom!
Och så kommo mamma och småsyskonen in och så
kom pappa i sällskap med kammarpigan, som bar en
bricka med glas och en punschkaraffin med ett fluidum af
tvifvelaktig smak, som kammarjunkaren bryggt af sista resten
utaf valutan för baggarna. De mindre väl valda ord, med
hvilka han beledsagade första glaset, hvilket för alla andra
än honom sjelf också blef det sista vid denna
trolofningsfest, voro mycket pinsamma för de trolofvade och fru
Ragnhild att åhöra; men hans maka och Gösta glömde
ej ett ögonblick, att i detta fall var han ju ej en bit
sämre än de; de främjade alla egoistiska, timliga mål och
hade ej rätt att stöta sig på den andres gröfre former
för sin tillfredsställelse.
Amelie satt tyst och såg rätt framför sig med ett
frånvarande uttryck, då Gösta drog sin stol intill hennes
och sakta strök hennes hand. Då såg hon forskande
på honom och sade, tyst så att ingen mera hörde det:
— Jag tänker på de dagar, jag skall lefva der borta
på Halleborg. De bli nog inte många, men det blir så
svårt att sakna de mina på slutet. Vi två få ju intet
mera gemensamt än det namn du ger mig, och jag blir
bra ensam. Mamma vet jag nog du gerna tar emot,
men hon har ej alltid tid, och mina små kära syskon är
jag rädd passa illa derborta ... ja, jag inser ju att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
