Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - X. »Förlåt mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fattat tyglarna på Halleborg, gjorde allt för att ej
minska sin innerligt afhållna lilla Hannas stolthet och glädje.
»Det skall Kerstin fråga fröken om». — »Fröken, skall
det vara de små kopparna till kaffet?» — »Vill fröken
Hanna vara så god och säga, hvilken duk det skall vara
på bordet!» Så lät det i hvar minut, och den unga
vicevärdinnan skulle kännt sig alldeles nedtyngd af sin
värdighet, om hon ej på samma gång varit så glittrande
glad deröfver, så innerligt lycklig vid tanken att snart
få omfamna mamma och Amelie. Ja, snart, rätt snart,
ty nu var klockan 1 och före 3 borde de vara framme,
hade Gösta sagt. De hade blott kört tre mil i dag.
»Kära Kerstin, litet blommor här i vasen!» —
»Borduppsatsen står för mycket till venster.» — »Så der ja.»
— »Tre sorters vin har baronen sagt.» — »O snälla,
snälla Ulla hvad jag är glad!»
Af och an, tyst och sluten vankade kammarjunkaren
som en skugga. Han hade fallit af fruktansvärdt,
ansigtet var som pergament och de matta ögonen lågo
djupt in i det hvita hufvudet. Böjd och med långsamma
steg spatserade han från våningen och ut på gården, från
äreportarna och ned till åbron, och så upp igen. Trött
var han, men han hade ingen ro i dag. Innerst i hans
hjerta hade legat en fruktan att han skulle dö innan han
fått återse henne, som så tåligt burit det lidandets lif
han beredt henne, och varit så god midt under allt hans
elände, som aldrig efteråt låtsat om hans brutalitet under
hjernomtöcknade stunder, och nästan aldrig haft ett
förebrående ord då han fört deras hus till ruinens brant.
Henne och deras förstfödda.
Ängsligt vaktade Hanna vinkaraffinerna i det stora
ekskåpet, men det var måhända inte farligt i dag! Alla
gamle pappas tankar, hela hans åtrå voro rigtade på
makan och hans kära flicka. Slutligen måste han ge luft
åt en tanke, som pinat honom hela dagen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
