Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - X. »Förlåt mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det bleka ansigtet, som om han ej funnit hvad han
sökte. Förvirrad såg han upp på fru Ragnhild.
Der fanns ingen bädd i vagnen, hvarken kuddar eller
täcken. På baklängssätet väskor, »pirater» och parasoller,
på framsätet två damer.
Var hon bakom det täta floret Amelie?
Han hjelpte dem ur, slog sin starka arm om hennes
lif och till hälften bar henne upp för den höga
stentrappan.
Hvad var det han omslöt med sin arm? En qvinna,
smärt och rank visserligen, men en qvinna af kött och
blod, med ungdomlig elasticitet i lemmarna. En slank
kropp, som nästan sträfvade emot en smula under försök
att hjelpa sig sjelf.
Store Gud, hvad hade händt?
På trappan vände de sig, liksom på bröllopsqvällen,
för att taga de festliga anordningarna i betraktande, och
Amelie slog upp floret från sitt ansigte ...
Gösta raglade tillbaka och hans ögon sågo ut som
om de velat tränga sig ut ur hans hufvud. Vid Gud,
Professor Lindroth hade haft orätt. Underverket hade skett!
I en enkel, men klädsam resdrägt, späd och vek
och svag, en smula vacklande af trötthet och rörelse, men
med en ung flickas finmejslade kinder och skära
ansigtsfärg, med lif i de blåa, underbart vackra ögonens fuktiga
blick och en hållning full af behag, stod friherrinnan Amelie
Hallenhjelm, född Silfverspjut, der, återvänd, ej blott från
söderns länder utan ock från dödens förgårdar.
Gösta böjde sig ned och stammade något, som ingen
hörde och han sjelf ej hade en aning om. Men att gifva
henne välkomstens kyss, som han gifvit henne afskedets,
var omöjligt. Denna qvinna skulle kränkas till blods af
hvarje kärlekens tecken, som ej var buret af kärleken sjelf.
Och sådana fick hon i riklig mängd ändå i den gamle
faderns ömma famntag och sju par unga, röda läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
