- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
155

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - V. När Stora-Mia spelade Guds försyn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÄR STORA-MIA spelade GUDS FÖRSYX 15 j

igenom fyra klasser i fröken Flammelins skola, och till
och med spelade lite, fast vi naturligtvis inte hade råd
att ha piano. Hon var en känslomenniska, och fast jag
aldrig mins att vällingen blef vidbränd på hennes tid —
ah sesä, Mia, det händer ju inte ofta nu heller, min unge
— så gick hennes tanke ändå en smula högre än till
grytlocken.

En tid brukade jag ligga om nätterna i E. med
blandade tåget. Det kom klockan elfva på qvällen och
gick klockan sex följande morgon. En morgon på
sommaren var jag nere vid stationen redan när Ring,
stationskarlen, var der och stökade och bytte om vatten.

— Vet Blomdahl, nu ska baronen och friherrinnan
skiljas. Hon ska med tåget i dag, sa kokerskan,
upplyste Ring.

Det fanns naturligtvis inte mer än en baron i E.;
jag visste genast hvem det var, och jag kände herrskapet
mycket väl till det yttre.

— Hva sätter åt dom, unga, vackra, välbergade
menskorna? Det är väl något snedsprång af baronen?
förmodade jag.

Si att hustrurna också kunna göra snedsprång, det
tänker en inte så lätt på, när en sjelf kommit öfver en
sån som Stora-Mia, och sällsyntare är det väl också i
alla fall.

— Nä, Gubevars, sa Ring, alla menniskor tro att
det bara är för det båda tvä ha ett så nt fasligt styft
sinne.

Det såg inte ut som om baronen haft något styft
sinne, åtminstone då på morgonen. Han kom sjelf med
henne ner till stationen. De vackra, mörka ögonen voro
alldeles som slocknade, det fina ansigtet var askgrått och
mustascherna hängde rätt ner. Hon var deremot strålande
grann som vanligt. Det svarta håret gnistrade, de
stålgråa ögonen glänste alldeles obeskrifligt och den lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free