Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, 1 Mars - Motion i andra kammaren. Af hr Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rätten att beröfva en fullmyndig person friheten genom
häktning för brott är omgärdad med särskilda garantier och
pröfvas ytterst af domstol. Rätten att inskränka en sådan
persons civila befogenheter genom omyndighetsförklaring är
också ovillkorligen en domstolsfråga.
Befogenheten åter att internera en fullmyndig person på
grund af sinnessjukdom är öfverlämnad åt läkarne i gemen
och polismyndigheterna i förening. Befogenheten att förklara
en sådan person hafva saknat rättskapacitet för upprättandet
af en rättshandling såsom testamente eller gåfvobref är
genom praxis i själfva verket äfven öfverlämnad till läkarne
ensamma, äfven om saken kan medelst rättegång komma
jämväl under domstols bedömande.
Visserligen har äfven för interneringar stadgats en
ytterligare garanti främst genom särskild pröfning af läkaren vid
sinnessjukanstalten samt förbud för läkare, som utfärdat intyg
om sjukdomen, att intaga den sinnessjuke på egen anstalt.
Detta är dock uppenbarligen såsom erfarenheten visat icke
tillräcklig garanti i många fall. Läkareintyg om saknad af
rättskapacitet för viss rättshandlings utfärdande är åter icke
förenad med annan garanti. I båda fallen kan emellertid
saken hänskjutas till domstol, därest någon rättsägare finnes,
som vill och kan inlåta sig på vanskligheterna af en process.
Men äfven i en rättegång spelar läkarens intyg rent
auktoritativt ofta en afgörande roll.
Faran för obehöriga intrång i dylika fall på den
personliga friheten har ökats alltmer de senare tiderna. Den
psykiatriska vetenskapen har nämligen utvidgat och specialiserat
sin forskning. Man måste emellertid besinna, att denna
vetenskap visserligen bygger på åtskilliga rön, som kunna lämna
en god vägledning, men å andra sidan knappast kunnat med
förståelse eller rättvist genomskåda människonaturens
mångsidiga innehåll eller finna riktiga förklaringar till olika
lifsyttringar. Bästa beviset därför äro de fullständigt stridiga
meningar, som yppa sig mellan psykiatrici i nästan alla
speciella fall af ömtålig innebörd. Man kan tryggt säga, att
afgörandet i dessa ting ännu åtminstone till en väsentlig del
måste vara förbehållet det vanliga civila omdömet. Mången
idkare af nämnda vetenskap medger också, att den knappast
är vetenskaplig utan snarare ett famlande försök, att efter
vissa nya metoder komma till klarhet öfver ett med dylika
metoder ofta nog oåtkomligt innehåll. Härtill kommer en
sak, som i detta sammanhang är af största vikt, nämligen
den bristande öfverensstämmelsen mellan det som
vetenskapen dömer som sjukt och det som rätten dömer som
inkapabelt att fullgöra rättsliga handlingar. Det är ingalunda
uteslutet att en person, som af psykiatrien med rätta påstämplas
en diagnos, kan i lika hög grad som en frisk bedöma en
handling och värdesätta dess följder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
