Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, 1 Mars - Motion i andra kammaren. Af hr Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särdeles äfventyrligt måste emellertid detta
forskningssträfvande blifva, när det framträder såsom yrkesmässig
praktik för att därpå förtjäna penningar. Erfarenheten gifver
därpå oaflåtligen nya exempel.
Interneringar företagas sålunda i allt större omfattning
efter den snabbare metod, som enligt sinnessjukstadgan bör
endast undantagsvis för tvingande fall användas. Det
inträffar allt oftare att en anhörig blir i tillfälle utan vidare
omgång att emot en närståendes vilja internera denne utan
att tvingande skäl i form af fara eller dylikt föreligger.
Vederbörande vänder sig till en praktiserande läkare. En kort
undersökning äger rum af föremålet, såvida man ej rent af
nöjer sig med intyg från andra personer. Specialister äro i
allmänhet benägna att konstatera sin specialitets
förhandenvaro, och allmänheten har god kännedom om, hvilka
specialister som äro på detta sätt ifrigast i sitt yrke. En attest om
sinnessjukdoms tillvaro utfärdas, läkaren får sitt arvode och
går. Sedan anmodas polisen om biträde på grund af den
utfärdade läkareattesten. Polismän uppträda och söka gripa
det olyckliga offret, som, slutligen anträffadt, i automobil
bortföres för att inspärras, och naturligtvis under dylik
behandling har all utsikt att kunna bli till hälsan försämrad.
Upprörande exempel på sådana fall af internering förekomma.
Den kontroll som skall utöfvas genom ny undersökning på
anstalten, är också föga effektiv. Någon grund till sjuklighet
i något visst afseende har merendels legat till grund för det
inledda förfarandet, och det är naturligtvis mycket svårt för
en läkare att desavuera en kollega.
Ett särdeles farligt verktyg har denna läkarepraktik
blifvit i sitt tillmötesgående mot släktingar, som för
upprätthållande af arfsanspråk söka få en anhörig ställd under
förmynderskap eller en gåfvohandling förklarad ogiltig. Särskildt
börjar det bli en ganska utbredd praktik att söka genom
praktiserande psykiatrici få testamenten upphäfda, oafsedt om
de hafva ett förnuftigt och vida nyttigare innehåll, än som
innefattas i arfsanspråken. Man vänder sig till någon sådan
läkare, samt öfverlämnar till honom det största möjliga antal
intyg från olika personer om den utpekades uppförande vid
skilda tillfällen. På dylika intyg, ibland dock kontrollerade
genom personliga förhör med intygsgifvarna, men utan
undersökning af själfva personen eller något försök att låta
äfven den andra sidan komma till tals, kan man ibland tillåta
sig att på heder och samvete intyga, att personen i fråga
icke haft sådan sinnesförfattning vid rättshandlingens
upprättande, att densamma kunnat äga rättslig verkan. När en
sådan sak kommit till domstol, har det ofta visat sig, att den
förmente vetenskapsmannen icke ens gjort någon
undersökning om dessa intygsgifvares egen kompetens att fälla sina
omdömen, utan byggt viktiga slutledningar på de mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
