Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, 16 Mars - Kälkbacksåkning för alla. Af Richard Hogner, M. D., Boston, Mass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinteridrott idkas i betydligt kalla klimat såsom ett »ständigt ute
i kylan» utan någon föregående träning och utan risk för
menliga följder, ja, såsom något som i stället tillförsäkrar
människan hälsa.» –
Kälkbacksåkningens »uppför backen igen» är som sagdt en
berg- eller alpvandring i smått, som ej frestar krafter, hjärta,
blodkärl eller andra organ så mycket, men likväl ansträngande
nog för att kännas, och det i hela fysiken. Tillfälle till
alpbestigning hafva få af oss svenskar, men till kälkbacksåkning
alla, och mången sjuk skulle hafva nytta af en rätt anordnad.
Aldrig bör den blifva för ansträngande: allt för unga kunna
bäras upp för backen, allt för gamla eller allt för trötta
dragas. Välvilliga händer finnas alltid till reds. Nedför i
svindlande fart orkar äfven den svagaste och finner däraf blott
hälsa och lifskraft. Kälkbacksåkningen ersätter till fullo och
än mera det ibland för anstängande och delvis enformiga
i alpbestigningen. Föröfrigt: backe kan nästan alltid finnas,
oftast invid husknuten, – men alperna... de äro för
nordbon som att »gå öfver ån efter vatten». En svensk – om än
aldrig så rik – är skyldig att aldrig spendera på utlandets
hälsoresurser, så länge lika goda (och oftast bettre) finnas inom
eget land. Där finnas kälkar och backar och dessutom
öfverdådiga badorter. <i>De svenska vintersanatorierna borde
sannerligen uppmuntras i samma mån, som de lägga an på
kälkbacksåkning och vinteridrott.</I> En vistelse där gör mera nytta (äfven
för svenska staten) och kostar mindre än å alperna. Hvar
finnas ej backar – eller hvar kunna de ej göras – för
kälkåkning? På landet nästan öfverallt och i stad likaså. Utan
kostnad och hinder borde här å lämpliga tider efter
skoltimmarna och sent om aftonen af stängas lämpliga gatubackar
från annan trafik, backar litet här och där, hvarest således
litet hvar kan få fröjdas och utnyttja kälkbacksåkningens
fröjder, dess genast och efteråt hälsogifvande verkan.
Kälkbacksåkning innefattar den ansträngning och nytta,
som finnes i bergbestigning, skridsko- och skidåkning, men
mera mildrad och utsträckt, så att den ägnar sig för alla:
för parfveln, som ännu knappast kan stå, för gubben, som
lutar mot grafven, och för alla åldrar dessemellan.
Korteligen, ingen är därtill för ung, för gammal, för klen (om
icke särskildt så sjuk, att han eller hon måste stanna i
bädden), ingen heller därtill för ömtålig.
I Canada användes långa bräden, upphöjda framtill
(toboggan), som fullastas, i regel med unga och gamla om
hvarann. Snömoln omsveper dem i vildaste fart, som vore
det yrväder eller snöcyklon. Ingen är där för gammal, för
god, för hög eller låg för att »tobogga». (Hvarför åkes icke
lika allmänt i Sverige? Nog finnes där backar, snö, is,
kälkar, drögar, ja äfven särskilda familjekälkar, hvilka senare
föröfrigt äro bra mycket bättre, högre som de äro med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
