Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Öfver J. O. Wallins vitterhetsförsök, första bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
ning på hans känsla. Renast lyriska äro de strofer, uti
hvilka sjelfva den bestrålade stoden, lik Memnons, ljuder,
såsom, ibland flera andra lika sanna och sköna, denna:
»Så stod han svear, han, den hjelte I beundren,
En mäktig genius lik, och hvälfde i sin själ
De stora tankarna på Sveriges glans och väl,
Med hjessan trotsigt höjd mot stormarna och dundren;
Så stod han, — minnens det! — och, trygg vid molnens hot,
Såg ner med vänlig blick, emellan dunderslagen,
På Sångmön, Konsterna, Behagen,
Som funno fristad vid hans fot.»
En granskare, ledd förmodligen af den kritik, hvilken
fordrar verklig och icke blott idealisk sanning i poesien, har
klandrat de sista verserna af denna sång, hvaruti Sveriges
fasta bestånd liknas vid beståndet af dess fjäll:
»De stå — som de ha stått för tusen åldrars syn —
Och, när kring deras topp den sista åska mumlat,
Den sista våg mot foten tumlat,
De stå ännu och stödja skyn.»
Granskaren har trott, att efter en sådan allmän natur-
hvälfning dessa fjäll icke kunde stå qvar. Vi medgifva,
att skaldens dristiga föreställning derom öfverstiger våra
vanliga begrepp; men, om detta är ett fel, så delar den
det med allt sublimt i skaldekonsten. Horatii nu i nära
tvåtusende år beundrade och på de flesta språk öfver-
satta impavidum ferlent ruinœ är icke heller rätt sanno-
likt; ty den menniska vore ej så skapad som vi andra,
hvilken icke skulle blifva häpen, när hela verldssystemet
sönderbrutet ramlade öfver honom, i fall han eljest dervid
bibehölle sans och, med den, förmåga att häpna, som
äfven är föga troligt. Vi öfverlemna åt geologerna att
förutsäga, huru det kan gå till, då jordens nuvarande bild-
ning skall förstöras. Omöjligt vore det dock icke, att
hafven sänkte sig, och att åskan uttömde sin svärmande
kraft, någon stund innan de fasta bergen fölle; ty också
denna sista stora naturscen måste, efter våra begrepp, till-
draga sig i tiden, och således i en följd af händelser, ehuru
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
