Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Öfver J. O. Wallins vitterhetsförsök, första bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER J. O. WALLINS VITTERHETS-FÖRSÖK.
hastig den ock vore. Men till det möjliga, till det utan
orimlighet tänkbara, icke blott till det inom en trång er-
farenhetskrets verkliga, sträcker sig det poetiska snillets
vida område. Förgäfves säger man icke, att skalden dik-
tar; men han kan dikta fult eller dikta skönt. Läsarens
nationliga känsla afgöre, hvilketdera här inträffat. För
vår del finna vi oss upplyftade af den föreställningen, att
svearnes mannamod, medborgsmannadygd och konungatron
äro orubbliga som deras fjäll, samt att dessa skola ännu
stå qvar i sin uråldriga höghet, sedan de oroliga böljorna
under dem förgåtts och den ljungande branden omkring
dem slocknat.
Med samma känsla hafva vi läst och beundrat de
mindre sånger af nationligt intresse, som utgöra en sär-
skild afdelning i samlingen af doktor Wallins Skaldestyc-
ken. Den ofvannämnde granskaren har hänfört dem till
en vitterhetsart, som han kallat hof- och statspoesi. Vi
vilja icke länge fördröja oss vid en fråga, hvartill dessa
skaldestycken ej gifva anledning, nämligen den: huruvida
en hofpoesi, i fall man dermed förstår en sådan, som egent-
ligen tillhör ett hof och föreställer dess bildning, skulle
vara absolut förkastlig? Vi anmärka blött, att Ossians, att
trubadurernas, att de gamla nordiska skaldernas sånger
sjöngos af furstar och hofmän inom hofven; att den, oak-
tadt sitt visa eller, om man så vill, fräcka odi profanum
vulgus först af romarne beundrade, och sedermera hos de
dåvarande barbarernas afkomlingar odödlig vordne Horatius
sökte att framför andra kännare behaga Augustus, Maecenas,
och deras gunstling Virgilius; att Kellgren, Adlerbeth,
Oxenstjerna och Leopold tillhörde konung Gustaf den
tredjes hof; samt ändtligen att det var inom en hofkrets,
den Weimarska, som Wieland, Herder, Schiller och Goethe
täflade med hvarandra. Men ehuru dessa och flera andra
exempel, som kunde anföras, bevisa, att poesien åtminstone
icke vantrifves i hof och ej aftynar i det sken, som strålar
ifrån tronen, så medgifva vi dock, att ett folk kan lefva,
kan försörja sig, kan äfven tillkämpa sig ryktbarhet, utan
Jaria, Skrifter. II. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
