Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 VITTRA UPPSATSER, TAL OÇH ÄREMINNEN.
Jag sade skapelse, men jag glömmer dock icke att
allt uti menniskoverk är sammanfogning, riktning, full-
följd af något som förut var; ty endast den eviga, oänd-
liga kraftens varde kunde framkalla en verld ur intet.
Gustaf den tredje hade en ursprungligen hugstor, men
nyss af splitet söndrad och af egennyttans låga, begä-
relser förnedrad nations känslor att rena, sammanknyta
och upplyfta. Med att bilda ett helt af svensk vitterhet
och konst ville han komma till detta mål för sin blida
ärelystnad. Man har erkänt det stora i hans afsigt, men
tadlat hans sätt att utföra den. Hans beslut att fullborda
sin moders började verk och icke uppresa ett nytt, hvi-
lande på egen grund, har man funnit alltför inskränkt.
I hans första bemödanden att afslipa den erg, hvilken,
samlad i synnerhet under det nästföregående tidehvarfvet,
fördunklade och frätte det ädla i svenska lynnet, har
man, mätande allt efter vidden af tomma lärobegrepp,
sett en obetydlighet, icke värdig hans snille. Detta var
förderfvadt, säger man, af Tessins franska flärd och af
Dalins lättfärdighet. Det grep icke nog djupt in i Sve-
riges natur och i dess äldsta häfder. Skimrande lekte
det på en glättad yta, men dess låga var för svag att
smälta massan, hvilken hade bort renas från främmande
tillsatser och gjutas i den nordiska kraftens former. Jag
vill ej inträda inom ovilkorlighetens rymd för att tvista
med de vitterhetens vulkanisier, som icke finna behag i
den bildning, hvars vågigt flytande lenhet, hvars aldrig
brutna sammanhang, hvars renhet och jemna enfald för-
råda inför dem sitt ursprung från det klara element, som
de ej älska, men ur hvilket skönhetens gudinna uppsteg
i de gamla grekers dikt. Äfven jag prisar den djupa
eldkraften, då den sjuder fram något ädelt, men icke då
den endast uppenbarar sin vanmakt i en mörk, förqväf-
vande rök, som hvirflar upp ur det ihåliga berget, eller
sin vildhet i en lava, hvilken flödande härjar dalen och
stelnad begrafver under sin skrofliga slagg hvarje minnes-
märke från en klassisk ålder. Men om också Gustaf den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
