Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Lefnadsteckning öfver Nils von Rosenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
hvartill konungen hade upptagit sin vän och sin sons
lärare. De äro mestadels skrifna i de högre samhälls-
klassernas då öfliga hvardagsspråk, icke i det högtidliga
af undersåten till majestätet. Den svenske akademisten,
hvilken i sina offentliga skrifter sällan tillät sig bruket
af något främmande ord, nyttjar här ofta de franska
talesätt, som då ännu i det dagliga umgänget vanstälde
vårt modersmål. Hans penna var här tunga.
Nils von Rosensteins skrifter, bland hvilka jag om-
nämnt blott några af de efter mitt omdöme märkligaste,
innefatta dock icke alla hans förtjenster’till en i Sveriges
häfder oförgänglig åminnelse. Genom dem befordrade
han inom sin samtid den vetenskapliga och vittra odlin-
gens fortgång, men icke genom dem allena, utan der-
jemte och — jag tvekar ej att säga det — ännu mera
genom det bruk han gjorde af sin betydlighet i sam-
hället och af den allmänna aktning, som hans flärdfria
sinnelag, hans stadiga vandel, hans nit för den svenska
litteraturens fräjd och tillväxt samt hans verksamhet att
söka undanrödja de yttre hinder, som kunde återhålla
den, hade honom förvärfvat.
I sin afhandling om upplysningen stälde han främst
ibland de dygder, som samfundslifvet fordrar, rättvisan.
Denna var äfven i alla hans handlingar den kraft, som
styrde hans hjertas godhet, yttrande sig i en jemn, aldrig
tröttad, men ock aldrig i otid framrusande drift att
tjena och hjelpa. Icke blott i offentliga värf utan jem-
väl i enskilda förhållanden var han ytterst vaksam att ej
låta sig ens af ädla böjelser hänföras till någon orättvisa.
Synnerligen ådagalade han den renaste oveld i sina om-
dömen öfver litterära företeelser och i sina omsorger att
bereda verkningsfält åt pröfvad duglighet eller åt lofvande
anlag. Hans egen öfvertygelse hyllade oföränderligen
ett äldre filosofiskt system, som af nyare utträngdes vid
det universitet, öfver hvilket han förde den verkliga
kanslersstyrelsen. Men Daniel Boethius egde dock städse
i honom en beskyddande vän, och Benjamin C. H. Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
