Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tummelisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tätare omkring den stackars svalan, hemtade ett krusmyntblad,
som hon sjelf hade haft till täcke, och lade det öfver fågelns
hufvud.
Den följande natten smög hon sig åter ned till honom, och
nu var han riktigt vid lif igen, men så matt, att han endast
för ett kort ögonblick kunde öppna ögonen och se Tummelisa,
som stod med ett stycke lysved i handen, ty någon annan lykta
hade hon icke.
— Tack skall du ha, du täcka lilla barn! sade den sjuka
svalan till henne. Jag har blifvit så skönt uppvärmd. Snart
får jag mina krafter igen och kan åter flyga ut i det varma
solskenet.
— Ack, sade Tummelisa, det är så kallt ute, det snöar och
fryser! Stanna du i din varma säng! Jag skall nog se om dig.
Hon bar nu till svalan vatten i ett blomblad, och fågeln
drack och berättade henne, huru han hade sårat sin ena vinge
på en törnbuske och derför icke kunnat flyga så fort som de
andra svalorna, som då flögo bort, långt bort till de varma
länderna. Han hade slutligen fallit ned på marken; men mera
kunde han ej erinra sig och visste alls icke, huru han hade
kommit dit.
Under hela vintern stannade han nu der nere, och
Tummelisa var god emot honom och höll så mycket af honom; men
hvarken mullvaden eller åkerråttan fick veta det ringaste
derom, ty de kunde alls icke tåla den stackars fattiga svalan.
Så snart våren kom och solvärmen trängde in i jorden, sade
svalan farväl till Tummelisa, hvilken öppnade hålet, som
mullvaden hade gjort i taket. Solen lyste så vackert in till dem, och
svalan frågade, om hon icke ville följa med; hon kunde sitta
på hennes rygg, så skulle de flyga långt bort i den gröna
skogen. Men Tummelisa visste, att det skulle bedröfva den
gamla åkerråttan, i fall hon sålunda lemnade henne.
— Nej, jag kan inte, sade Tummelisa.
— Farväl, farväl, du goda, söta flicka! sade svalan och flög
ut i solskenet.
Tummelisa såg efter fågeln, och tårarna kommo henne i
ögonen, ty hon höll så mycket af den stackars svalan.
— Qvivitt, qvivitt! sjöng fågeln och flög in i den gröna
skogen.
Tummelisa var så bedröfvad. Hon fick alls icke lof att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
