Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, svarade gumman; men jag såg i går elfva svanar
med guldkronor på hufvudet simma utför ån här strax bredvid.
Och hon förde Elisa ett stycke längre fram till en brant
sluttning; nedanför denna slingrade sig en å; träden på dess
stränder sträckte öfver den sina långa, löfrika grenar mot
hvarandra, och der de icke med sin naturliga växt kunde nå
ihop, hade de ryckt lös rötterna ur jorden och lutade sig
fram öfver vattnet med grenarna flätade i hvarandra.
Elisa tog farväl af gumman och gick längs med ån, tills hon
kom dit, der denna flöt ut i det stora öppna hafvet.
Hela det härliga hafvet låg framför den unga flickan; men
icke en enda seglare visade sig der ute; icke en enda båt
kunde upptäckas der, och huru skulle hon då kunna komma
längre bort? Hon betraktade de otaliga små stenarna på
stranden; vattnet hade slipat dem allesammans runda. Glas,
jern, stenar, allt, som låg uppspoladt, hade fått form af
vattnet, som dock var vida mjukare än hennes fina hand. —
Vattnet tröttnar aldrig att rulla, och så jemnar sig det hårda;
jag vill vara lika outtröttlig! Tack för er lärdom, I klara,
rullande vågor! En gång, det säger mig mitt hjerta, skolen
I bära mig till mina kära bröder.
På den af hafvet uppspolade tången lågo elfva hvita
svanfjädrar; hon samlade dem i en bukett, och det låg
vattendroppar på dem; men om det var dagg eller tårar, kunde
ingen se. Ensamt var det der vid stranden, men hon kände
det icke, ty hafvet företedde en evig vexling, ja, på några
timmar en större omvexling, än insjöar kunna visa på ett helt
år. Kom der ett stort, mörkt moln, så var det, som om
hafvet ville säga: Jag kan också se mörk ut; och då blåste
vinden, och vågorna vände det hvita utåt; men lyste skyarna
röda och vinden sof, så var hafvet som ett rosenblad; än
blef det grönt, än hvitt; men huru stilla det än hvilade, var
det dock vid stranden en sakta rörelse: vattnet häfde sig lätt,
likt bröstet på ett sofvande barn.
Då solen höll på att gå ned, såg Elisa elfva hvita svanar
med guldkronor på hufvudet flyga mot land; den ena sväfvade
efter den andra, och det såg ut som ett långt, hvitt band.
Nu gick Elisa upp på strandhöjden och gömde sig bakom en
buske; svanarna satte sig strax bredvid henne och slogo med
sina stora, hvita vingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
