Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Den lyckliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Herrgården har möjligen ramlat, sade snigelfar, eller
har kardborrskogen vuxit öfver den, så att menniskorna inte
kunna komma ut. För öfrigt brådskar det ju inte; men du
har då alltid så förskräckligt brådt om, och det börjar den
lille också få. Har han nu inte i tre dagar krupit uppför
den der stjelken! Jag får ondt i hufvudet, när jag ser upp
till honom.
— Du får inte gräla, sade snigelmor; han kryper så
försigtigt, vi få nog glädje af honom, och annat ha vi gamla ju
inte att lefva för. Men har du tänkt på det: hvar skola vi få
en hustru åt honom? Tror du inte, att det långt inne i
kardborrskogen skulle kunna finnas någon af vårt slägte?
— Svarta sniglar tror jag nog att det fins der, sade den
gamle, svarta sniglar utan hus; men det är så simpelt, och de
ha inbilska tankar om sig; men vi kunna ge det i kommission
åt myrorna; de springa fram och tillbaka, som om de hade
något att beställa; de känna säkert någon passande hustru åt
vår lille snigel.
— Jag känner verkligen den allra vackraste, sade litet hvar
bland myrorna; men jag fruktar, att det inte går för sig, ty
hon är en drottning.
— Det gör ingenting, sade de gamla. Har hon hus?
— Hon har slott, sade myrorna, det vackraste myrslott
med sju hundra gångar.
— Nej tack, sade snigelmor, vår son skall inte i en myrstack!
Veten I intet bättre, så ge vi det i kommission åt de hvita
myggarna; de flyga vidt omkring i regn och solsken, de känna
kardborrskogen både innan och utan.
— Vi ha en hustru åt honom, sade myggorna; hundra
menniskosteg härifrån sitter på en stickelbärsbuske en liten
snigel med hus; den är alldeles ensam och tillräckligt gammal
för att gifta sig. Det är bara hundra menniskosteg dit.
— Ja, låt henne komma till honom! sade de gamla; han
har en kardborrskog, hon har bara en buske.
Och så hemtade de den lilla snigelfröken. Det dröjde
åtta dagar, innan hon kom; men det var just det präktiga i
saken, ty deraf kunde man se, att hon var af rätta sorten.
Och så höllo de bröllop. Sex lysmaskar lyste så godt de
kunde; annars gick alltsammans tyst och stilla till, ty det
gamla snigelfolket kunde icke tåla rummel och lustigt lefverne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
