Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 65. Tomten hos hökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strålande, andra så blå och underbart klara. Hvarje frukt var
en lysande stjerna, och så sjöng och klang det underbart
vackert.
Åh, en sådan härlighet hade den lille tomten aldrig tänkt
sig, mycket mindre sett och förnummit! Och så blef han
stående på tåspetsarna och kikade och kikade, till dess ljuset
der inne släcktes. Studenten blåste visserligen ut sin lampa
och gick till sängs, men den lille tomten stod der lika väl,
ty sången ljöd ännu så ljuf och härlig, en vacker vaggvisa för
studenten, som lade sig till ro.
— Här är makalöst! sade den lille tomten. Det hade jag
inte väntat. — Jag tror att jag stannar hos studenten. — Och
han tänkte — och tänkte förståndigt — och så suckade han:
Studenten har ingen gröt! — Och så gick han — ja, så gick
han åter ned till hökaren; — och det var väl att han kom,
ty byttan hade nästan förbrukat allt fruns munläder genom
att från en sida berätta allt hvad hon innehöll, och nu stod
hon just i begrepp att vända på sig, för att åter meddela det
samma från den andra sidan, då tomten kom och tog munlädret
tillbaka åt frun. Men hela boden, från penninglådan till
vedpinnarna, hemtade från den tiden sina åsigter från byttan,
och de respekterade henne till den grad och trodde henne
om så mycket, att då hökaren sedermera läste »konst- och
teatermeddelanden» ur sin tidning, den för aftonen, så trodde de,
att det kom från byttan.
Men den lille tomten satt icke längre lugn och lyssnade till
all visdomen och förståndet der nere; nej, så snart ljuset lyste
från vindskammaren, var det som om strålarna varit starka
ankartåg, som drogo honom dit upp, och han måste bort och
kika in genom nyckelhålet, och der ombrusade honom då en
storhet, som den vi känna vid det rullande hafvet, då Gud
i stormen går fram öfver det, och han brast i gråt; han visste
icke sjelf hvarför han grät; men i denna gråt var det
någonting så härligt. — Hvad det måtte vara makalöst vackert
att sitta med studenten under det der trädet; men det kunde
icke låta sig göra, — han var glad åt sitt nyckelhål. Der
stod han ännu i den kalla förstugan, då höstvinden blåste ned
från takluckan och det var så kallt, så kallt; men det kände
den lille först, då ljuset släcktes inne i vindskammaren och
tonerna dogo bort för vinden. Hu! då frös han och kröp åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
