Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 84. Den gamla ekens sista dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men den lilla röda blomman nere vid stranden, hon skulle
också med! sade eken; och den blå klockblomman och den
lilla tusenskönan! Ja, eken ville ha dem allesammans med.
— Vi äro med! Vi äro med! sjöng och klingade det.
— Men de vackra myskemadrorna från förra sommarn —
och året förut var här en rikedom af liljekonvaljer — och det
vilda äpleträdet, som stod så härligt — och all den
skogsprakten i åratal, i många åratal — om den bara hade lefvat
och fortfarit till nu, så hade den också kunnat vara med.
— Vi äro med! Vi äro med! sjöng och klingade det ännu
högre upp; det tycktes som om de hade flugit förut.
— Nej, det är allt för otroligt härligt! jublade den gamla
eken. Jag har dem allesammans! Både små och stora! Inte
en enda är glömd! Huru är väl all denna lycksalighet
möjlig och tänkbar!
— I Guds himmel är den möjlig och tänkbar, klingade det.
Och trädet, som allt jemt växte, kände att dess rötter
lossnade från jorden.
— Det är nu det allra bästa, sade trädet. Nu håller mig
intet band; jag kan flyga upp till det allra högsta i ljus och
glans! Och alla kära har jag med mig! Små och stora! Alla
äro med!
— Alla!
Detta var ekens dröm, och medan den drömde, gick en
våldsam storm fram öfver haf och land i den heliga julnatten;
hafvet vältrade tunga vågor mot stranden; trädet knakade,
brakade och rycktes upp med rötterna, just i det samma det
drömde, att dess rötter lossnade. Det föll. Dess tre hundra
sextiofem år voro nu som en dag för dagsländan.
Julmorgonen, då solen gick upp, hade stormen lagt sig; alla
kyrkklockor ringde festligt, och från hvarje skorsten, äfven
den minsta på backstugusittarens tak, lyfte sig röken blånande,
som från altaret vid druidens fest tackoffrets rök. Hafvet
blef mer och mer stilla, och på ett stort fartyg der ute, som
om natten lyckligt hade öfverstått det hårda vädret, hissades
nu alla flaggor, julfestligt och vackert.
— Trädet är borta! Den gamla eken, vårt märke på land!
sade sjöfolket. Den har fallit under denna stormnatt. Hvem
skall kunna ersätta den? Det kan ingen.
Sådant liktal, kort, men välment, fick trädet, som låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
