Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med bastrep; vacker var han, »som Balder att skåda», sade
vikingsfrun, och hon rördes af hans nöd; men ung Helga
önskade, att ett rep skulle dragas genom hans hälar och han
bindas vid de vilda oxarnas svansar.
— Sedan skulle jag släppa hundarna lösa; huj, hvad det
skulle gå öfver mossar och kärr ut åt heden! Det skulle vara
lustigt att skåda, men ännu lustigare att kunna följa honom
på färden.
Den döden ville vikingen likväl icke att han skulle lida,
utan att han såsom förnekare och förföljare af de höga gudarne
skulle den följande dagen offras på blotstenen i lunden; det
var första gången som en menniska här offrades.
Ung Helga bad att hon skulle få bestänka gudabilderna och
folket med hans blod; hon slipade sin blanka knif, och då en
af de stora, glupska hundarna, af hvilka det fans tillräckligt
vid gården, sprang öfver fötterna på henne, stack hon knifven
i hans sida. — Det är för att profva den! sade hon, och
vikingsfrun såg bedröfvad på den vilda, elaka flickan, och då
natten kom och skönhetsskepnaden hos dottern i kropp och
själ vexlade om, talade hon ur sin bedröfvade själ sorgens
varma ord till henne.
Den fula paddan med trollets kropp stod framför henne och
fäste de bruna, sorgsna ögonen på henne, hörde på och tycktes
fatta med menskligt förstånd.
— Aldrig, inte ens till min man, har det kommit öfver
mina läppar, huru jag i dubbelt afseende lider genom dig,
sade vikingsfrun. I mitt hjerta fins mera medlidande med
dig, än jag sjelf trodde. Stor är en moders kärlek; men aldrig
kom kärlek i ditt sinne. Ditt hjerta är som en kall dyklimp;
hvarifrån har du då kommit i mitt hus?
Då darrade den ömkliga varelsen på ett sällsamt sätt; det
var som om dessa ord berört ett osynligt band mellan kropp
och själ; stora tårar kommo henne i ögonen.
— Din svåra tid skall en gång komma, sade vikingsfrun;
förfärlig skall den blifva äfven för mig. Bättre hade varit,
att du som barn blifvit utsatt vid landsvägen och att
nattkölden lullat dig till döds. Och vikingsfrun grät bittra tårar
och gick vredgad och bedröfvad bort bakom skinntäcket, som
hängde löst öfver takbjelken och afdelade rummet.
Den hopkrumpna paddan satt allena i vrån; der var alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
