Sagor och berättelser / Del 2 / 123 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 91. Flickan, som trampade på brödet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lyfte sig från hela lifvets summa, kom hon äfven i håg, huru
hon som litet barn hade gråtit bittert, då hon hörde
historien om Ingrid; den tiden och det intrycket stodo så
lifslefvande för den gamla gumman i hennes dödsstund, att hon helt
högt utropade: Herre, min Gud, månne icke äfven jag liksom
Ingrid ofta utan att tänka derpå trampat på din välsignelses
gåfva? Månne icke äfven jag gått med högfärd i mitt sinne?
Men du har i din nåd icke låtit mig sjunka, utan hållit mig
uppe. Öfvergif mig icke i min sista stund!

Här och der ett korn.

Och den gamlas ögon slötos, och själens ögon öppnades för
det fördolda, och då Ingrid stod så lefvande i hennes sista
tankar, såg hon henne, såg huru djupt ned hon var dragen,
och vid den synen brast
den fromma i gråt; i
himmelns rike stod hon liksom
barnet och grät öfver
stackars Ingrid. Dessa tårar och
dessa böner klingade likt
ett eko ned i det ihåliga,
tomma skal, som omslöt den
fängslade, pinade själen;
denna öfverväldigades af all
denna aldrig väntade kärlek
ofvan ifrån: en Guds engel
grät öfver henne! Hvarför
blef detta henne förunnadt?
Den plågade själen liksom
samlade i tankarna hvarje handling, hon hade begått under
sitt jordiska lif, och hon skakades af en gråt, sådan Ingrid
aldrig kunnat gråta. Sorg öfver sig sjelf uppfylde henne; hon
tyckte att för henne kunde aldrig nådens dörr öppnas, och i
det samma hon djupt förkrossad erkände detta, lyste en
ljusstråle ned i afgrundssvalget; strålen kom med en kraft starkare
än solstrålen, som upptinar snögubben, som gossarne uppfört
på gården, och då, vida hastigare än snöflingan, som faller på
barnets varma mun, smälter till droppe, fördunstade Ingrids
förstelnade skepnad; en liten fågel svingade sig med blixtens fart
upp mot menniskornas verld, men orolig och skygg var han
för allt rundt omkring; han blygdes för sig sjelf och alla
lefvande varelser och sökte i hast skydd i ett mörkt hål, som han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>