Sagor och berättelser / Del 2 / 162 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 97. Barnet i grafven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hör du! sade barnet, det är pappa som ropar dig!

Och åter igen, efter några sekunder, ljödo djupa suckar,
liksom från barn som gråta.

— Det är mina systrar, sade barnet. Mamma, du har ju
inte glömt dem?

Och hon erinrade sig de qvarvarande; en ångest bemäktigade
sig henne; hon såg framför sig, och oupphörligt sväfvade
skepnader förbi; hon tyckte sig känna igen några af dem; de
sväfvade genom dödens sal fram mot det mörka förhänget, och
der försvunno de. Tänk om hon bland dem finge se sin man
och sina döttrar! Nej, deras rop, deras suckar ljödo ännu
der ofvan ifrån; så när
hade hon alldeles glömt
bort dem för den dödes
skull.

— Mamma, nu ringa
himmelrikets klockor! sade
barnet. Mamma, nu går
solen upp!

Och mot henne strömmade
ett öfverväldigande ljus —
barnet var borta och hon
lyftes uppåt — det blef kallt
rundt omkring henne, hon
lyfte upp sitt hufvud och
såg, att hon låg på
kyrkogården på sitt barns graf;
men Gud hade i drömmen
blifvit ett stöd för hennes
fot, ett ljus för hennes
förstånd; hon föll på sina knän
och bad:

— Förlåt mig, herre min
Gud, derför att jag ville hindra en evig själ i dess flygt
och derför att jag kunde glömma mina pligter mot de
lefvande, som du här gaf mig! Och vid dessa ord var det som
om hennes hjerta funnit lindring. Då bröt solen fram, en
liten fågel sjöng öfver hennes hufvud, och kyrkklockorna ringde
till ottesång. Det blef så heligt rundt omkring, heligt
liksom i hennes hjerta; hon kände sin Gud, hon kände sina
pligter och längtansfullt skyndade hon sig hem. Hon lutade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>