Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 107. Snögubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Väk! Väk! gläfste bandhunden, gick tre gånger rundt
omkring sig sjelf och lade sig sedan att sofva i sin koja.
Det blef verkligen förändring i vädret. En dimma, så tjock
och fuktig, lade sig på morgonen öfver hela trakten; i
gryningen började det blåsa litet; vinden var så isande, kölden
grep riktigt tag; men hvad det var för en syn att se, då
solen gick upp! Alla träd och buskar stodo höljda af rimfrost;
det var som en hel skog af hvita koraller; det var som om
alla grenar varit
öfversållade med
skinande hvita
blommor. De oändligt
många och fina
förgreningarna, hvilka
man om sommarn
icke kan se för de
många bladen,
kommo nu fram hvar
enda en; det var
en spetsväfnad och
så skinande hvit,
som om en hvit glans
hade strömmat ut
från hvarje gren.
Hängbjörken rörde
sig i vinden, det var
lif i henne, som i
träden om sommarn;
det var makalöst
vackert! Och sedan
då solen sken, åh,
huru tindrade icke alltsammans, som om det varit öfverpudradt
med diamantstoft, och öfver jordens snötäcke glimmade de stora
diamanterna, eller kunde man också tro, att der brunno
otaliga små, små ljus, ännu hvitare än den hvita snön.
 |
| Och stannade just vid snögubben. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
