Sagor och berättelser / Del 2 / 261 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 1. Lille Rudy

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

getterna, och om det att kunna klättra med dem var att vara
en god vaktare, ja, då var Rudy en god vaktare. Han
klättrade till och med litet högre upp, han tyckte om att taga
fågelbon högt uppe i träden; djerf och oförvägen var han,
men le såg man honom endast då han stod vid det brusande
vattenfallet, eller då han hörde en lavin rulla. Aldrig lekte
han med de andra barnen; han kom aldrig tillsammans med
dem, utom då hans morfar skickade honom ned för att drifva
handel, och det tyckte Rudy icke mycket om; hellre ville han
klättra ensam omkring på bergen eller sitta hos morfar och
höra honom berätta om gamla tider och om folket nära der
bredvid i Meiringen, hvarifrån han var. Det folket hade icke
varit der från verldens första tid,
sade han, de hade vandrat in; högt
uppe från norden voro de komna,
och der bodde slägten och kallades
svenskar. Att veta detta var en
hel lärdom, och det visste Rudy,
men han fick ännu mera lärdom
genom annat godt umgänge, och
det var husets invånare af
djurslägtet. Der var en stor hund,
Ajola, ett arf efter Rudys far, och
der var en katt; denne i synnerhet
hade mycket att betyda för Rudy,
han hade lärt honom att klättra.

På takåsen hos katten.

— Kom med ut på taket! hade
katten sagt, och det ganska tydligt
och begripligt; ty när man är barn
och ännu icke kan tala, förstår man utmärkt höns och ankor,
kattor och hundar; dessa tala till oss lika begripligt, som far
och mor tala, man måste bara vara riktigt liten; sjelfva
farfars käpp kan då gnägga och blifva häst med hufvud, ben och
svans. Några barn förstå detta språk längre än andra, och
om dem säger man, att de äro långt efter, äro fasligt länge
barn. Man säger så mycket.

— Kom med ut på taket, lille Rudy! var bland det första
katten sade, och Rudy förstod det. Det är bara inbillning
att man kan falla ned; man faller inte, om man inte är rädd
för det. Kom, sätt din ena tass så, den andra så; tag för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>