Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 4. Babette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då solen följande morgonen steg upp, var hans lynne för länge
sedan uppe, det hade aldrig varit nere.
— Babette är i Interlaken, många dagsresor härifrån, sade
han till sig sjelf. Det är en lång väg dit, om man går stora
landsvägen; men det är inte så långt, om man kilar öfver
bergen, och det är just vägen för en gemsjägare. Den vägen
har jag gått förr; der borta ligger min hemort, der jag som
liten var hos morfar. Och skyttegille ha de i Interlaken! Der
skall jag bli den förste, och det skall jag äfven bli hos
Babette, när jag först gjort hennes bekantskap.
Med sin lätta ränsel, söndagsdrägten i den, gevär och
skjutväska gick Rudy uppför berget, genvägen, som dock var
temligen lång, men skyttegillet hade ju börjat först samma dag
och skulle räcka mer än veckan ut; under hela den tiden
skulle mjölnaren och Babette, hade man sagt, stanna hos sina
slägtingar i Interlaken. Bort öfver Gemmi gick Rudy; han
ämnade sig ned vid Grindelwald.
Frisk och glad vandrade han åstad, uppåt i den friska, lätta,
stärkande bergsluften. Dalen sänkte sig djupare, synkretsen
blef vidare; här en snötopp, der en snötopp, och snart den
skinande hvita alpkedjan. Rudy kände hvart enda snöberg;
han styrde kosan mot Schreckhorn, som lyfte sitt hvitpudrade
stenfinger högt i den blå luften.
Ändtligen var han öfver bergsryggen. Betesmarkerna sluttade
ned mot hemmets dalar; luften var lätt, sinnet lätt; berg och
dal voro fulla af blommor och grönt, hjertat var fullt af
ungdomstanken: man blir aldrig gammal, man skall aldrig dö;
lefva, råda, njuta! Fri som en fågel, lätt som en fågel var
han. Och svalorna flögo förbi och sjöngo som i hans
barndomstid: Vi och I! och I och vi! Allt var flygt och glädje.
Der nere låg den sammetsgröna ängen, beströdd med bruna
trähus; Lütschinefloden sorlade och brusade. Han såg
gletschern med dess glasgröna kanter i den smutsiga snön, de djupa
klyftorna; den öfversta och nedersta gletschern såg han.
Klockorna klingade från kyrkan öfver till honom, som om de velat
ringa välkommen till hemmet; hans hjerta klappade starkare
och vidgade sig så, att Babette der inne för ett ögonblick
försvann; så stort blef hans hjerta, så fyldt af minnen.
Han gick åter framåt den väg, der han som en liten pys
hade stått med de andra barnen vid dikeskanten och sålt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
