Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 4. Babette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var snart ibland dem, och den skickligaste, den lyckligaste;
ständigt träffade han midt i den svarta pricken.
— Hvem är då den der främmande, helt unge jägaren?
frågade man. Han talar franska språket så, som det talas i
kantonen Wallis; han gör sig äfven rätt bra förstådd på vår
tyska, sade några. Som bara skall han ha bott här i trakten
vid Grindelwald, visste en af dem.
Det var lif i krabaten; hans ögon lyste, hans blick och arm
voro säkra, derför träffade han. Lyckan gifver mod, och mod
hade ju Rudy alltid. Snart hade han redan en hel krets af
vänner omkring sig här; han blef både hedrad och firad;
Babette var nästan alldeles ur hans tankar. Då slog en tung hand
honom på axeln, och en grof röst tilltalade honom på franska.
— Ni är ju från kantonen Wallis?
Rudy vände sig om och såg ett rödt, förnöjdt ansigte, en tjock
person; det var den rike mjölnaren från Bex. Med sin breda
kropp dolde han den fina, täcka Babette, som dock snart tittade
fram med de strålande, mörka ögonen. Den rike mjölnaren
räknade sig till godo, att det var en jägare från hans kanton,
som gjorde de bästa skotten och var den firade. Rudy var
verkligen ett lyckans bara; det han hade gått efter, men nu
på stället nästan glömt, sökte upp honom.
Der man långt från sitt hem träffar folk hemifrån, der
känner man hvarandra, der talar man med hvarandra. Rudy
var vid skyttefesten den förste genom sina skott, liksom
mjölnaren hemma i Bex var den förste genom sina penningar och
sin goda qvarn; och så tryckte de båda männen hvarandras
händer; det hade de aldrig förr gjort; äfven Babette tog Rudy
så trohjertadt i handen, och han tryckte hennes tillbaka och
såg på henne, så att hon blef helt röd dervid.
Mjölnaren berättade om den långa väg de hade rest hit, de
många, stora städer de hade sett; det var en riktig långresa;
de hade farit på ångbåt, åkt med ånga och med postvagn.
— Jag har gått den kortare vägen, sade Rudy; jag har gått
öfver bergen; ingen väg är så hög, att man inte kan gå den.
— Men äfven bryta halsen af sig, sade mjölnaren; och ni
ser mig just ut att en dag komma att bryta halsen af er, så
oförvägen som ni är.
— Man faller inte, om man inte sjelf tror att man skall
göra det, sade Rudy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
