Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 113. Snäckan och rosenhäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ni skrämmer mig, sade rosenhäcken. Det har jag aldrig
tänkt på.
— Nej, ni har nog aldrig
befattat er mycket med att
tänka. Har ni någonsin
gjort er sjelf reda för,
hvarför ni blommade och
huruledes det gick till att
blomma? Huruledes och inte
annorledes?
— Nej, sade
rosenhäcken. Jag blommade i glädje,
ty jag kunde ej annat. Solen
var så varm, luften så
uppfriskande; jag drack den
klara daggen och det starka
regnet; jag andades, jag
lefde! Det kom från
jorden en kraft upp i mig;
det kom en kraft ofvan
ifrån, jag kände en
sällhet, alltid ny, alltid stor,
och derför måste jag
ständigt blomma; det var
mitt lif, jag kunde
inte annat.
— Ni har fört ett
mycket makligt lif,
sade snäckan.
— Visserligen! Allt
blef mig gifvet, sade
rosenhäcken; men er
blef ännu mera gifvet.
Ni är en af dessa
tänkande, djupsinniga
naturer, en af de högt
begåfvade, som skola
förvåna verlden.
 |
| Jag har nog af mig sjelf. |
|
| Ni, som fick så mycket, hvad gaf ni verlden? |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
