Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 114. Lyktgubbarne äro i sta’n, sade kärrfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så är det äfven förbi med honom, han kan inte längre brinna
klart, slocknar snart och kan inte tändas igen; och är året
förbi, och han då ännu icke fört tre hundra sextiofem
menniskor bort från sanningen och hvad godt och skönt är, så är
han dömd att ligga i ruttet trä och lysa utan att kunna röra
sig, och detta är det förfärligaste straff för en liflig lyktgubbe.
Allt detta visste jag, och allt detta sade jag till de tolf små
lyktgubbar, jag satt med i mitt knä, och de voro alldeles som
utom sig af glädje. Jag sade dem att det var det säkraste
och beqvämaste att afstå från äran och icke göra något; det
ville de unga blossen inte, de sågo sig redan glödande
brandgula med lågan ur halsen. Stanna hos oss! sade några af
de gamla. Drif ert spel med menniskorna! sade de andra.
Menniskorna torka ut våra ängar, de dränera; hvad skall det
bli af våra efterkommande?
— Vi skola flamma mig flamma! sade de nyfödda
lyktgubbarne, och så var det afgjordt.
— Här blef strax minutbal, kortare kunde det inte vara.
Elfflickorna svängde sig tre gånger omkring med alla de andra,
för att inte synas stora på sig; de dansa annars helst med sig
sjelfva. Så gafs det faddergåfvor, kastades smörgås, som det
heter. Skänker flögo som kiselstenar öfver kärrvattnet. En
hvar af elfflickorna gaf en flik af sin slöja. Tag den, sade
de, så kan du strax den högre dansen, de svåraste svängar
och vändningar, om det kniper, du får den rätta hållningen
och kan visa dig i de styfvaste sällskap. Nattskärran lärde
hvar och en af de unga lyktgubbarne att säga bra, bra, bra!
och att säga det på rätta stället, och det är en stor gåfva,
som lönar sig sjelf. Ugglan och storken läto också något falla,
men det var inte värdt att tala om, sade de, och derför tala
vi inte om det. Kung Valdemars vilda jagt for just fram
öfver kärret, och då det herskapet hörde talas om ståten,
sände de till föräring ett par präktiga hundar, som jaga med
vindens fart och nog kunna bära en lyktgubbe eller tre. Två
gamla maror, som föda sig med att rida, voro med på kalaset,
de lärde genast ut konsten att slippa in genom ett nyckelhål;
det är som om alla dörrar stode öppna för en. De erbjödo
sig att föra de unga lyktgubbarne till staden, der de voro väl
hemmastadda. De redo vanligtvis genom luften på sitt eget
långa nackhår, som de bundit knutar på för att sitta hårdt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
