Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 115. Väderqvarnen - 116. Silfverslanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf lik måste jag också förblifva, med qvarnverk i bröstet,
vingar på hufvudet, altan om magen, annars kan jag inte känna igen
mig sjelf, och de andra kunna inte heller känna igen mig och
säga: der ha vi ju qvarnen uppe på backen, stolt att skåda,
men ändå alls inte stolt.
Detta sade qvarnen; hon sade mycket mera; men detta var
nu det vigtigaste.
Och dagarna kommo och dagarna gingo, och den yttersta,
var den sista.
Elden kom lös i qvarnen; lågorna höjde sig, slogo ut, slogo
in, slickade bjelkar och bräder, åto upp dem. Qvarnen ramlade,
det var blott en askhög qvar; röken for fram öfver
brandstället, vinden bar bort den.
Hvad lefvande, som hade varit i qvarnen, förblef; det led
icke något genom denna händelse, det vann på den.
Mjölnarfamiljen, en själ, många tankar och dock blott en, fick sig en
ny, en vacker qvarn, som den kunde vara betjent med; den
liknade alldeles den gamla; man sade: der står ju qvarnen
uppe på backen, stolt att skåda! Men denna var bättre inrättad,
mera tidsenlig, ty det går framåt. Det gamla timret, som var
maskstunget och svampigt, låg i stoft och aska; den
qvarakroppen reste sig icke, såsom den hade trott; den tog det
alldeles efter orden, och man bör icke taga allting precis
efter orden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
