Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 116. Silfverslanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef qvar i penningpungen, som hans resande herre hade med
sig; denne visste icke sjelf, att han hade den, förr än den
kom mellan fingrarna på honom.
— Här har jag ju ännu en slant hemifrån, sade han; han
kan få göra resan med! Och slanten klingade och hoppade af
glädje, då han stoppade honom tillbaka i börsen. Här låg
han hos främmande kamrater, som kommo och gingo; den ena
gaf plats åt den andra, men slanten hemifrån blef alltid qvar;
det var en utmärkelse.
Nu hade redan flere veckor gått, och slanten var långt ute
i verlden, utan att just veta hvar. Han hörde af de andra
mynten, att de voro franska och italienska; det ena sade, att
nu voro de i den staden, det andra sade, att de voro i den;
men slanten kunde icke
göra sig någon
föreställning derom: man ser icke
verlden, när man alltid
är i påse, och det var
han. Men som han en
dag låg der, märkte han
att penningpungen icke
var tillsluten, och då
smög han sig till
öppningen för att titta ut
litet. Det borde han nu
icke ha gjort, men han
var nyfiken; det straffar
sig; han gled ut i byxfickan, och då på aftonen penningpungen
lades å sido, låg slanten ännu der han låg och kom med
kläderna ut i korridoren; der föll han genast på golfvet; ingen
hörde det, ingen såg det.
 |
| Den girige. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
