Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för balen; hvud annat? Jo, det mest öfverraskande, det mest
förvånande: vanvettiga ord kom han med, generalen trodde
icke sina egna öron; »en pyramidal deklamation», en anhållan
som var otänkbar: herr Georg anhöll om lilla Emilies hand.
— Karl! sade generalen och blef som kokt i hufvudet.
Jag förstår er alls inte. Hvad säger ni? Hvad vill ni?
Jag känner er inte! Herre! Menniska! Det faller er in att
falla in i mitt hus! Får jag lof att vara här eller får jag
inte? Och han gick baklänges in i sin sängkammare, vred om
nyckeln och lät herr Georg stå allena; han stod några
minuter och vände så om. I korridoren stod Emilie.
— Min far
svarade —?
frågade hon,
och rösten
darrade.
Georg tryckte
hennes hand:
— Han sprang
ifrån mig —
det kommer
väl bättre
tider!
Det var
tårar i Emilies
ögon; det var
tillförsigt och
mod i den
unge mannens
ögon; och solen
lyste in på de
tu och gaf dem sin välsignelse.
 |
| Generalen trodde icke sina egna öron. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
