Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 131. Paddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för dem vid hvarje dagsresa vi göra; den ena förstår inte
den andra. Vårt språk kunna vi tala öfver hela jorden, både
i Danmark och Egypten. Flyga kunna menniskorna inte heller;
de taga fart medelst en uppfinning, som de kalla »jernvägen»;
men der bryta de då också ofta halsen af sig. Det går en
kall rysning öfver näbben på mig, när jag tänker derpå.
Verlden kan bestå utan menniskor; vi kunna undvara dem. Måtte
vi bara få behålla grodor och daggmaskar!
— Det var då ett väldigt tal! tänkte den lilla paddan.
Hvad det är för en stor man, och hvad han sitter högt, högre
än jag ännu sett någon sitta, och
så han kan simma! utbrast hon,
då storken med utbredda vingar
tog fart genom luften.
Och storkmor talade i boet,
berättade om Egyptens land, om
Nils vatten och om all den
makalösa gytja, som fans i
främmande land. Det lät alldeles nytt
och vackert för den lilla paddan.
— Jag måste till Egypten!
sade hon. Om bara storken ville
taga mig med, eller någon af
hans ungar! Jag skulle tjena
honom igen på hans bröllopsdag.
Jo, jag kommer till Egypten,
ty jag är så lycklig. All den
längtan och lust jag känner, den är för visso bättre än att
ha en ädelsten i hufvudet.
Och så hade hon just ädelstenen: den eviga längtan och
lusten uppåt, alltid uppåt. Den lyste der inne, den lyste i
glädje, den strålade i lust.
 |
| Näbben klämde. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
