Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 131. Paddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storken satt i boet på bondens tak; han klapprade, och
storkmor klapprade.
— Så högt de bo! tänkte paddan. Den som kunde komma
dit upp!
Inne i bondstugan bodde två unga studenter; den ene var
poet, den andre naturforskare, den ene sjöng och skref i glädje
om allt hvad Gud skapat och så som det afspeglade sig i hans
hjerta; han sjöng det ut, kort, klart och rikt i klangfulla
verser; den andre tog fatt i saken sjelf, ja, sprättade upp
den, om så behöfdes. Han tog vår herres verk som ett stort
räknestycke, subtraherade, multiplicerade, ville känna det utan
och innan och tala med förstånd derom, och det var idel
förstånd, och han talade i glädje och med klokhet derom. Det
var goda, glada menniskor begge två.
— Der sitter ju ett bra exemplar af en padda, sade
naturforskaren. Henne måste jag ha i sprit.
— Du har ju redan två andra, sade poeten. Låt henne
sitta i fred och förnöja sig!
— Men hon är så utmärkt ful, sade den andre.
— Ja, om vi kunde finna ädelstenen i hufvudet på henne,
sade poeten, så skulle jag sjelf vara med om att sprätta upp
henne.
— Ädelstenen? sade den andre. Du är bra hemma i
naturhistorien!
— Men ligger det inte någonting mycket vackert i den der
folktron, att paddan, det allra fulaste djur, ofta gömmer i sitt
hufvud den kostligaste ädelsten? Går det inte på samma sätt
med menniskorna? Hvilken ädelsten hade icke Aisopos, och
Sokrates sedan!
Mera hörde paddan icke, och hon förstod icke hälften deraf.
De båda vännerne gingo, och hon slapp komma i sprit.
— De talade äfven om ädelstenen, sade paddan. Det är
väl att jag inte har den; annars hade jag råkat ut för obehag.
Då klapprade det uppe på bondens tak; storkfar höll
föredrag för familjen, och denna såg med sneda blickar ned på
de båda unga männen i kålgården.
— Menniskan är det mest inbilska kräk, sade storken. Hör
hur sladdran går på dem! Och ändå kunna de inte slå till
en riktig klappring. De brösta sig öfver sin talgåfva, sitt språk.
Jo, det är just ett rart språk: det går öfver till det obegripliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
