Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Den stora hafsormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långa sänkta tingesten» låg. Den lilla fisken såg och sökte
åt alla sidor ned emot djupet.
Aldrig förr hade han funnit sin verld så stor. Sillen gick
i stora stim, skinande som en jättebåt af silfver, makrillen
följdes också åt och såg ännu präktigare ut. Der kommo fiskar
i alla former och med teckningar i alla färger; medusor,
liknande halft genomskinliga blommor, som läto bära och föra
sig af strömmarna. Stora växter spirade upp från hafsbottnen,
famnshögt gräs och palmformade träd, hvarje blad besatt med
glänsande skaldjur.
Slutligen varsnade den lilla hafsfisken en lång, mörk strimma
der nere och styrde mot den, men det var hvarken fisk eller
kabel; det var relingen af ett stort sjunket fartyg, hvars
öfversta och nedersta däck voro sönderbrutna af hafvets tryck.
Den lilla fisken sam in i skeppsrummet, der de många
menniskor, som omkommit, då fartyget sjönk, nu voro bortspolade
på två när: en ung qvinna låg utsträckt der med ett litet barn
i sina armar. Vattnet lyfte och liksom vaggade dem, de
tycktes sofva. Den lilla fisken blef helt förskräckt, han var
okunnig om, att de icke mera kunde vakna. Vattenväxter hängde
som löfverk ned öfver relingen, öfver de två vackra liken af
moder och barn. Der var så stilla, der var så ensligt. Den
lilla fisken skyndade sig bort så fort han kunde, ut dit, der
vattnet var klarare belyst och der det var fisk att se. Han
hade icke kommit långt, förr än han mötte en ung hvalfisk,
så förfärligt stor.
— Sluka mig inte! sade den lilla fisken. Jag är inte ens
en munsbit, så liten är jag, och för mig har det ett stort
behag att lefva.
— Hvad vill du så djupt här nere, dit din art inte brukar
komma? frågade hvalfisken. Och så berättade den lilla fisken
om den långa, förunderliga ålen, eller hvad det nu var för
en tingest, som ofvan ifrån hade sänkt sig ned och skrämt till
och med de allra modigaste hafsvarelser.
— Åhå! sade hvalfisken och söp i sig vatten så häftigt,
att han måste spruta en väldig vattenstråle, när han kom upp
och drog andan. Åhå! sade han; så det var den tingesten,
som kittlade mig på ryggen, då jag vände mig! Jag trodde,
att det var en skeppsmast, som jag kunde begagna som en
pinne att klia mig med. Men på det här stället var det inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
