Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 154. Portnyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag fått den! Två förståndiga barn hade sett föräldrarna väcka
anden i ett stort matbord. De små voro ensamma och ville nu
försöka att på samma sätt gnida lif i en gammal dragkista.
Lifvet kom deri, anden vaknade, men han tålde icke
barnkommando; han reste sig, det brakade i dragkistan, han sköt ut
lådorna och lade med sina dragkistben barnen i hvar sin låda,
och så sprang dragkistan med dem ut genom den öppna
dörren, utför trappan och ut på gatan bort till kanalen, hvari
hon störtade sig och dränkte begge barnen. De små liken
kommo i kristen jord, men dragkistan fördes upp på rådhuset,
dömdes för barnamord och brändes lefvande på torget. Jag
har läst det, sade apotekaren, läst det i en utländsk tidning;
det är inte något, som jag sjelf har hittat på. Det är, nyckeln
tage mig, sant! Nu svär jag en dyr ed!
Kammarrådet fann ett sådant tal vara ett för groft skämt; de
två kunde aldrig tala om nyckeln. Apotekaren var nyckeldum.
Kammarrådet gick framåt i nyckelkunskap; nyckeln var hans
fröjde- och visdomskälla.
En afton, kammarrådet höll på att gå till sängs, han stod
halft afklädd, knackade det på dörren ut till förstugan. Det
var mannen i källarvåningen, som kom så sent; han var också
halft afklädd, men han hade, sade han, plötsligt fått en tanke,
som han var rädd för att icke kunna hålla qvar öfver natten.
— Det är om min dotter Lotta Lena, jag måste tala. Hon
är en vacker flicka, hon har gått och läst, nu ville jag gerna
se henne väl försörjd.
— Jag är ännu icke enkling, sade kammarrådet och
smålog, och jag har ingen son, som jag kan bjuda henne.
— Ni förstår mig nog, kammarråd! sade mannen i
källarvåningen. Spela klaver kan hon, sjunga kan hon; det bör
kunna höras hit upp i huset. Ni vet inte allt hvad den
flickungen kan hitta på, hon kan härma alla menniskors tal och
gång. Hon är skapad för teatern, och det är en bra bana
för täcka flickor af god familj; de kunna gifta sig till ett
grefskap, men derpå fins ingen tanke hos mig eller Lotta Lena.
Sjunga kan hon, klaver kan hon. Derför gick jag nyligen med
henne upp i sångskolan. Hon sjöng, men hon har inte, hvad
jag kallar ölbas hos fruntimmer, inte kanariefågelskrik upp i
de högsta tonerna, såsom man nu fordrar af sångerskorna, och
så afrådde man henne alldeles från den vägen. Nå, tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
