Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 155. Krymplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kunde Hans förstå; han läste det rakt i kattens uppsyn.
— Kas, katt! ropade han. Vill du laga dig ut ur rummet!
Det var som om den gjorde sig i ordning till ett språng.
Hans kunde icke nå honom, hade intet annat att kasta efter
honom än sin käraste skatt, sagoboken. Den kastade han, men
bandet satt löst, det flög åt ett håll, och sjelfva boken med alla
sina blad flög åt ett annat. Katten gick med långsamma steg
litet tillbaka i rummet och såg på Hans, som om den velat säga:
— Blanda dig inte i den saken, lille Hans! Jag kan gå och
jag kan springa, du kan ingendera delen.
Hans höll ögonen på katten och var i stor oro; fågeln blef
också orolig. Ingen menniska fans att ropa på; det var som
om katten visste det; han lagade sig åter till att göra ett
språng. Hans slängde med sitt sängtäcke, händerna kunde
han begagna; men katten brydde sig icke om sängtäcket; och
då äfven det var kastadt efter honom utan nytta, tog han
ett språng upp på stolen och upp i fönstret; här var han
närmare fågeln.
Hans kände, huru hans varma blod svallade inom honom,
men det tänkte han icke på, han tänkte endast på katten och
fågeln; ur sängen kunde gossen ju icke hjelpa sig, stå på
benen kunde han icke, gå ännu mindre. Det var som om
hjertat vändt sig inom honom, då han såg katten hoppa från
fönstret rakt upp på dragkistan och stöta till buren, så att
den stjelpte omkull. Fågeln flaxade vildt omkring der inne.
Hans gaf till ett skrik, det ryckte till i honom, och utan
att tänka derpå sprang han ur sängen, bort till dragkistan,
ryckte ned katten och höll fast buren, der fågeln var i stor
förskräckelse. Han höll buren i handen och sprang med den
genom dörren ut på vägen.
Då strömmade tårarna ur hans ögon; han jublade och
ropade helt högt: Jag kan gå! Jag kan gå!
Han hade fått igen sina lemmars bruk; sådant kan hända,
och med honom hände det.
Skolmästaren bodde strax invid; in till honom sprang han på
sina bara fötter, blott i skjorta och tröja och med fågeln i buren.
— Jag kan gå! ropade han. Herre min Gud! Och han
snyftade och grät af idel glädje.
Och glädje blef det i huset hos Trädgårdsolle och
Trädgårdskerstin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
