Michaux på det klara med att sparkningarna i marken endast voro nödvändiga för framdrivningen men att fordonet vid någorlunda god fart lätt bibehöll balansen. Följaktligen skulle det vara fördelaktigare att med någon anordning, som verkade direkt på hjulen, framdriva detsamma. På så sätt kom det sig att styrhjulet blev försett med vevarmar och pedaler, vilka kringvredos med fötterna. Ungefär samtidigt med Michaux hade tysken M. Fischer uppfunnit en anordning med samma ändamål -- ett virrvarr av hävstänger och drivhjul -- vilken emellertid snart visade sig sakna praktisk betydelse. Efter fleråriga experiment fick Michaux sin velociped så praktiskt användbar, att velocipedsporten började få många utövare. Genom världsutställningen i Paris år 1867 spreds dess rykte vida och samma år introducerades den i Sverige. Förbättringarna följde sedan slag i slag. Engelsmän och amerikanare försågo trähjulen ined kautschukringar, drivhjulet gjordes allt större och bakhjulet allt mindre, järn och stål ersatte träet, kullager anbragtes i hjulnaven och tramplagret och hjulen utrustades med ståltrådsekrar. »Höghjulingarna» voro emellertid tämligen livsfarliga åkdon. Balanseringen på dem var också en svår konst. Vid stöt mot en sten eller annat hinder hände det lätt att maskinen stjälpte över ända, varvid den högt sittande ryttaren gjorde ett våldsamt fall mot marken. Det fanns därför behov för en säkerhetsmaskin och snart gjorde också denna sin entré. Det var då den s. k. kedjemaskinen, vilken uppfanns i mitten av 1800-talet, kom till. Vid denna anbragtes