Sir Archie kom ut ur källarsalen och gick fram genom den smala gången. Nu var lyktan, som hängde i taket, åter tänd, och i dess sken såg han, att en ung jungfru stod och stödde sig mot väggen.
Hon var så blek, och hon stod så stilla, att sir Archie blev rädd och tänkte: »Nu äntligen står den döda, som förföljer mig alla dagar, inför mina ögon.»
Då sir Archie gick förbi Elsalill, lade han sin hand på hennes för att få veta om det verkligen var en död, som stod där. Och handen var så kall, att han inte kunde säga om den tillhörde en död eller en levande.
Men då sir Archie rörde vid Elsalills hand, ryckte hon den tillbaka, och då kände sir Archie igen Elsalill.
Han trodde, att hon hade kommit dit för hans skull, och han blev mycket glad över att få se henne. I detsamma for en tanke igenom honom: »Nu vet jag vad jag vill göra, på det att den döda må bli försonad och upphöra att förfölja mig.»
Han tog Elsalills händer mellan sina och förde dem upp till sina läppar. »Gud signe dig, därför att du har kommit till mig i kväll, Elsalill!» sade han.
Men Elsalills hjärta var så bedrövat. Hon kunde inte tala för tårar ens så mycket, som behövdes för att säga sir Archie, att hon inte hade gått dit för att sammanträffa med honom.
Sir Archie stod tyst en lång stund, men han höll Elsalills händer mellan sina hela tiden. Och ju längre han stod på detta sätt, desto klarare och vackrare blev hans ansikte.
»Elsalill,» sade sir Archie, och han talade med mycken högtidlighet. »På flera dagar har jag inte kommit till dig, därför att jag har varit plågad av svåra tankar. De ha aldrig lämnat mig ro, och jag trodde, att jag var på väg att mista förståndet. Men i kväll har det blivit bättre för mig, och jag ser inte mer för mina ögon den bilden, som plågade mig. Och då jag fann dig härute, sade mig mitt hjärta vad jag skulle göra för att komma ifrån min plåga till allan tid.»
Han böjde sig ned, för att han skulle kunna se Elsalill in i ögonen, men då hon stod med nedfällda ögonlock, fortfor han:
»Du är vred på mig, Elsalill, därför att jag inte har kommit till dig på flera dagar. Men jag har inte kunnat komma, därför att då jag såg dig, påmindes jag än mer om det, som pinade mig. Då jag såg dig, måste jag än mer tänka på en ung jungfru, mot vilken jag handlat illa. Jag har eljest handlat illa mot många människor, Elsalill, men mitt samvete förföljer mig inte för något annat än det, som jag har begått mot den unga jungfrun.»
Då Elsalill alltjämt teg, tog han åter hennes händer och drog upp till sina läppar och kysste dem.
»Hör nu, Elsalill, vad mitt hjärta sade till mig, då jag fick se, att du stod härute och väntade mig! 'Du har förfördelat en jungfru,' sade det, 'därför skall du sona mot en annan, vad du har låtit henne lida. Du skall ta henne till din hustru, och du skall vara så god mot henne, att hon aldrig får känna sorg. Du skall bevara henne en sådan trohet, att du älskar henne mer på den sista dagen, som du lever, än på din bröllopsdag.'»
Elsalill stod kvar på samma sätt med nedslagna ögon. Då lade sir Archie handen på hennes huvud och reste upp det. »Jag måste veta, Elsalill, om du hör vad jag säger,» sade han.
Då såg han, att Elsalill grät så häftigt, att stora tårar runno henne utför kinderna.
»Varför gråter du, Elsalill?» frågade sir Archie.
»Jag gråter, sir Archie,» sade Elsalill, »därför att jag bär en alltför stor kärlek till er i mitt hjärta.»
Då flyttade sig sir Archie än närmare Elsalill och lade sin arm om hennes liv. »Hör du, hur stormen tjuter därute?» sade han. »Det betyder, att havet snart går upp, och att skepp och fartyg åter skola kunna färdas över till mitt hemland. Säg mig nu, Elsalill, om du vill följa mig dit över, så att jag kan få göra gott emot dig vad jag har gjort ont emot en annan?»
Sir Archie ställde sig att viska vid Elsalill om det ljuvliga liv, som väntade henne, och Elsalill började tänka vid sig själv: »Ack, att jag dock inte visste vad ont han har begått! Då skulle jag följa honom och leva lycklig med honom.»
Sir Archie kom henne allt närmare, och då Elsalill blickade upp, såg hon, att hans ansikte var böjt över henne, och att han var nära att kyssa henne på pannan. Då kom hon ihåg den döda, som nyss hade varit hos henne och kysst henne. Hon ryckte sig lös från sir Archie och sade: »Nej, sir Archie, jag skall aldrig följa er.»
»Jo,» sade sir Archie, »du måste följa mig, Elsalill, eljest drages jag ned till min undergång.»
Han började viska allt ömmare ord till jungfrun, och hon tänkte åter vid sig själv: »Vore det inte mera behagligt för Gud och människor, om han finge försona sitt onda liv och bli en rättskaffens man? Vem har väl nytta av att han blir straffad och dödad?»
Då Elsalill började tänka så, kommo ett par män gående, som ämnade sig in i källarsalen. Då sir Archie märkte, att de kastade nyfikna blickar på honom och jungfrun, sade han till henne:
»Kom, Elsalill, så skall jag följa dig hem! Jag vill inte, att någon skall se, att du har kommit till mig i källarsalen.»
Då blickade Elsalill upp, som om hon plötsligen hade påmint sig, att hon hade ett annat ärende att fullfölja än att lyssna till sir Archie. Men hennes hjärta pinade henne, då hon tänkte på att förråda hans brott. »Om du utlämnar honom till bödeln, då måste jag brista,» sade hennes hjärta till henne. Och sir Archie drog jungfruns kappa tätare omkring henne och förde henne ut på gatan. Sedan gick han med henne ända upp till Torarins stuga. Och hon märkte, att varje gång, då stormen kom brusande mycket hårt emot dem, ställde han sig framför henne och skyddade henne.
Elsalill tänkte hela tiden, medan de gingo: »Min döda fostersyster visste inte om detta, att han ville försona sitt brott och bli en god människa.»
Sir Archie viskade alltjämt de ljuvaste ord i Elsalills öra. Och ju längre Elsalill lyssnade till honom, desto större blev hennes förvissning.
»Det må ha varit, för att jag skulle få höra sir Archie viska sådana ord i mitt öra, som min fostersyster kallade mig ut,» tänkte hon. »Hon älskar mig så högt. Hon önskar inte min olycka utan min lycka.»
Och då de stannade utanför kojan, frågade sir Archie Elsalill än
en gång om hon ville följa honom över havet. Och Elsalill svarade,
att med Guds hjälp ville hon ledsaga honom.
