- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
Sir Archies flykt

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sir Archies flykt

ELSALILL KOM IN I KÄLLARSALEN, insvept i sin långa kappa, och gick fram till ett bord, där sir Archie satt och drack med sina vänner. En mängd gäster sutto bänkade utmed borden i källarsalen, men Elsalill brydde sig inte om alla de undrande blickar, som kastades efter henne, då hon gick och satte sig vid sidan av den, som hon höll kär. Hon tänkte blott, att under de sista ögonblick, som sir Archie ännu hade sin frihet, ville hon vara tillsammans med honom.

Då sir Archie såg Elsalill komma för att taga plats bredvid honom, steg han upp och satte sig med henne vid ett bord, som stod långt nere i salen, undangömt bakom en pelare. Hon kunde se, att han inte tyckte om, att hon hade kommit till honom ute på en källare, där det inte var sed, att unga jungfrur läto se sig.

»Jag har intet långt ärende att säga er, sir Archie,» sade Elsalill, »men ni måste dock veta, att det inte står till för mig att följa er över till ert land.»

Då sir Archie hörde Elsalill säga detta, blev han förfärad, ty han fruktade, att om han förlorade Elsalill, så skulle de onda tankarna åter taga väldet över honom.

»Varför vill du inte följa mig, Elsalill?» sade sir Archie.

Elsalill satt blek som en död. Hennes tankar voro så förvirrade, att hon knappt visste vad hon svarade honom.

»Det kan inte vara så gott att följa en landsknekt,» sade hon. »Ingen vet om en sådan håller loven och tro.»

Innan sir Archie hann svara, kom en sjöman in i källarsalen.

Han gick fram till sir Archie och sade till honom, att han var utsänd av skepparen på den stora galeasen, som låg infrusen bakom Klöverön. Nu bad skepparen, att sir Archie och alla hans män i denna kväll skulle göra sin packning i ordning och komma ombord. Stormen hade tagit vid på nytt, och havet hade börjat rensa långt borta i väster. Det kunde väl hända, att de skulle ha öppen väg över till Skottland före dagningen.

»Du hör vad han säger,» sade sir Archie till Elsalill. »Vill du följa mig?»

»Nej,» sade Elsalill, »jag vill inte följa er.»

Men inom sig blev hon mycket glad, ty hon tänkte: »Nu kan det dock hända, att det ställer sig så, att han drar bort härifrån, innan vakten hinner komma och gripa honom.»

Sir Archie reste sig och gick bort till sir Filip och sir Reginald och talade om budskapet. »Gå ni före mig hem till härbärget,» sade han, »och ordna med allt! Jag måste ännu tala ett par ord med Elsalill.»

Då Elsalill såg, att sir Archie kom tillbaka till henne, slog hon ut med händerna som för att visa bort honom. »Varför kommer ni tillbaka, sir Archie?» sade hon. »Varför skyndar ni inte ner till havet så raskt, som era fötter kunna bära er?»

Ty hon hade en så stor kärlek till sir Archie. Hon hade väl förrått honom för sin kära fostersysters skull, men hon önskade intet hellre, än att han skulle undkomma.

»Nej, jag vill först bedja dig än en gång, att du måtte komma med mig,» sade sir Archie.

»Det vet ni dock, sir Archie, att jag inte kan följa er,» sade Elsalill.

»Varför kan du inte?» sade sir Archie. »Du är en så ensam och fattig tös, att ingen frågar efter vad som blir av dig. Men om du kommer med mig, skall jag göra dig till en mäktig fru. Jag är en förnäm man i mitt eget land. Du skall få gå klädd i silke och guld, och du skall få tråda dansen på konungens hov.»

Elsalill darrade av ängslan över att han dröjde hos henne, medan ännu flykten låg honom öppen. Hon hade knappt ro att svara honom: »Drag nu hädan, sir Archie! Ni skall inte dröja längre för att bedja mig.»

»Jag vill säga dig något, Elsalill,» sade sir Archie och talade till henne med allt vekare röst. »När jag först såg dig, då tänkte jag blott på att dåra och locka dig. Jag lovade dig i förstone slott och guld blott på skämt, men alltsedan i förrgår kväll har jag menat det ärligt med dig. Och nu är det min vilja och önskan att göra dig till min hustru. Du kan lita på mig, så sant som jag är en ädling och en krigare.»

I detsamma hörde Elsalill, att vapenklädda män tågade fram på torget utanför källaren. »Om jag nu följer honom,» tänkte hon, »så kan han ännu undkomma. Jag drar honom i fördärvet, om jag nekar. Det är för min skull han blir sittande här så länge, att vakten hinner att gripa honom. Men jag kan dock inte följa den, som har mördat alla de mina.»

»Sir Archie,» sade Elsalill, och hon hoppades, att hon skulle kunna skrämma honom. »Hör ni inte, att det kommer vapenklädda män tågande över torget?»

»Jo, jag hör,» sade sir Archie, »det har väl varit något slagsmål på en krog. Bli du inte orolig, Elsalill! Det är bara några fiskare, som ha kommit i gräl om väder och vind.»

»Sir Archie,» sade Elsalill, »hör ni inte, att de stanna utanför rådhuset?»

Elsalill skalv från topp till tå, men sir Archie märkte det inte, utan var alldeles lugn.

»Var vill du väl att de eljest skulle stanna?» sade sir Archie. »De måste ju föra orostiftarna hit för att sätta in dem i häktet i rådhuset. Lyssna inte efter dem, Elsalill, utan lyssna till mig, som ber dig följa mig över havet!»

Men Elsalill sökte än en gång att skrämma sir Archie.

»Sir Archie,» sade hon, »hör ni inte hur knektarna komma utför trappan till rådhuskällaren?»

»Jo, jag hör,» sade sir Archie, »de komma väl hit för att tömma en kanna öl, sedan de ha satt sina fångar i säkert förvar. Tänk inte på dem, Elsalill, utan tänk på att i morgon fara du och jag på det fria havet till mitt kära fädernesland!»

Men Elsalill var blek som ett lik, och hon darrade så, att hon knappt kunde tala.

»Sir Archie,» sade hon, »ser ni inte hur de tala vid värdinnan däruppe vid disken? De fråga henne väl om någon av dem, som de söka, finns härinne.»

»De göra nog upp med henne, att hon skall blanda till åt dem en stark och varm dryck i denna stormiga natt,» sade sir Archie. »Du skall inte darra och skälva så svårt, Elsalill. Du kan följa mig utan fruktan. Jag säger dig, att om min fader nu ville gifta bort mig med den ädlaste fröken i vårt land, skulle jag ge henne nej. Far du med mig över havet i full trygghet, Elsalill! Du skall resa mot den största lycka och fröjd.»

Det samlades allt flera knektar nere vid dörren, och Elsalill kunde inte bärga sig längre för ängslans skull. »Jag kan inte se detta, att de komma och gripa honom,» tänkte hon. Hon lutade sig mot sir Archie och viskade till honom:

»Hör ni inte, sir Archie, att knektarna fråga värdinnan om herr Arnes mördare finnas här i salen ?»

Då kastade sir Archie en blick framåt rummet och såg på landsknektarna, som talade med värdinnan. Men han stod inte upp för att fly, som Elsalill hade väntat, utan han böjde sig ned och såg Elsalill djupt in i ögonen. »Är det du, Elsalill, som har känt igen mig och förrått mig?» frågade han.

»Jag har gjort det för min kära fostersysters skull, för att hon skulle få ro i sin grav,» sade Elsalill. »Gud vet vad det kostade mig att göra det. Men fly nu, sir Archie! Det är ännu tid. De ha inte ännu spärrat alla dörrar och förstugor.»

»Du vargunge!» sade sir Archie. »Då jag första gången såg dig på bryggorna, tänkte jag, att jag borde dräpa dig.»

Men Elsalill lade sin hand på hans arm. »Fly, sir Archie! Jag kan inte sitta stilla och se, att de komma och gripa er. Vill ni inte fly utan mig, så skall jag i Guds namn följa er. Men sitt inte stilla här längre för min skull, sir Archie! Allt, vad ni vill, skall jag göra för er, endast ni räddar ert liv.»

Men sir Archie var nu mycket vred, och han talade hånligt till Elsalill.

»Nu får du aldrig, jungfru, vandra i guldstickade skor genom stora slottsgemak. Nu får du i hela ditt liv stanna här i Marstrand och rensa sill. Aldrig får du en man, som har slott och län. Elsalill. Din man blir en fattig fiskare, och din bostad blir en koja på ett kalt skär.»

»Hör ni inte hur de sätta ut vakt vid alla dörrar och fälla lansar framför ingångarna?» frågade Elsalill. »Varför skyndar ni inte härifrån? Varför flyr ni inte ner på isen och gömmer er undan på ett skepp?»

»Jag flyr inte, därför att jag tycker om att sitta och språka med Elsalill,» sade sir Archie. »Tänker du på att det nu är slut med all glädje för dig, Elsalill? Tänker du på att det nu är slut för mig att hoppas, att jag skulle kunna försona min skuld?»

»Sir Archie,» viskade Elsalill och reste sig upp i sin förskräckelse, »nu äro knektarna färdiga. Nu komma de för att gripa er. Skynda er att fly! Jag skall komma till er ute på skeppet, sir Archie, om ni bara flyr.»

»Du behöver inte vara så rädd, Elsalill,» sade sir Archie. »Vi ha ännu någon tid kvar att språka med varandra. Knektarna tänka inte kasta sig över mig härinne, där jag kan försvara mig. De ämna fånga mig i den trånga källartrappan. Där tänka de spetsa mig på sina långa spjut. Det är ju detta du alltid har önskat mig, Elsalill.»

Men ju mer förskrämd Elsalill visade sig, desto lugnare blev sir Archie. Hon bad alltjämt, att han skulle fly, men han skrattade åt henne.

»Du skall inte vara så säker, jungfru, att knektarna kunna fånga mig. Jag har lupit värre faror än denna och kommit undan. Det var väl värre för mig för några månader sedan i Sverige. Det var några bakdantare, som hade sagt till kung Johan, att hans skotska garde inte var honom troget. Och kungen trodde dem. Han lät sätta de tre anförarna i tornet, och deras knektar sände han ur sitt rike och lät bevaka dem, ända tills de voro komna över gränsen.»

»Fly, sir Archie, fly!» bad Elsalill.

»Du skall inte vara orolig för mig, Elsalill,» sade sir Archie och skrattade hårt. »I kväll är jag mig lik igen, nu är jag åter i mitt gamla lynne. Nu ser jag inte mer den unga jungfrun för mina ögon. Då reder jag mig nog. Jag skall berätta för dig om de tre, som sutto i kung Johans fängelse. De smögo ur tornet en natt, då väktarna voro rusiga, och lupo sin väg. Sedan flydde de mot gränsen. Men så länge som de vandrade i den svenske kungens land, vågade de inte förråda vilka de voro. De visste ingen annan råd, Elsalill, de skaffade sig dräkter av ludet skinn och sade, att de voro garvargesäller, som gingo över landet för att söka efter arbete.»

Nu började Elsalill märka hur förändrad sir Archie var mot henne. Och hon förstod, att han hatade henne, sedan han hade fått veta, att hon hade förrått honom.

»Tala inte så, sir Archie!» sade Elsalill.

»Varför skulle du svika mig, då jag trodde dig som bäst?» sade sir Archie. »Nu är jag åter sådan, som jag förr var. Nu bryr jag mig inte om att spara någon. Och nu skall du få se, att allt åter kommer att gå mig väl, som det har gjort förr i världen. Voro vi inte illa ute, jag och mina kamrater, då vi äntligen hade genomvandrat Sverige och kommo hit ner till kusten? Vi hade inte penningar, så att vi kunde köpa oss hederliga kläder. Vi hade inte penningar, så att vi kunde skaffa oss överfart till Skottland. Vi visste oss ingen annan råd än att göra ett inbrott i Solberga prästgård.»

»Tala inte mer om detta!» sade Elsalill.

»Jo, nu skall du höra allt, Elsalill,» sade sir Archie. »Det är en sak, som du inte vet, och det är, att först, då vi voro inkomna i prästgården, gingo vi fram till herr Arne, väckte honom och sade till honom, att han skulle ge oss penningar. Om han gjorde det godvilligt, skulle vi inte skada honom. Men herr Arne öppnade strid med oss, och då måste vi fälla honom. Och sedan vi hade dödat honom, måste vi fälla allt hans folk.»

Elsalill avbröt inte mera sir Archie, men det blev tomt och kallt i hennes hjärta. Hon ryste, då hon såg och hörde sir Archie, ty då han talade, fick han ett grymt och blodtörstigt utseende. »Vad har jag velat göra?» tänkte hon. »Har jag varit galen och älskat den, som har mördat alla de mina? Må Gud förlåta mig min synd!»

»Då vi trodde, att alla voro döda,» sade sir Archie, »släpade vi ut den tunga penningkistan ur huset. Sedan lade vi eld däromkring, på det att människor skulle tro, att herr Arne hade bränt inne.»

»Jag har älskat en ulv i skogen,» sade Elsalill till sig själv. »Och honom har jag velat rädda från straff!»

»Men vi foro ner på isen och flydde utåt havet,» fortfor sir Archie. Vi voro inte rädda, så länge som vi sågo elden låga mot skyn, men då vi sågo den avtaga, blevo vi skrämda. Vi förstodo, att det hade kommit folk tillstädes, som hade släckt eldsvådan, och att vi skulle bli eftersatta. Då körde vi tillbaka mot land, där vi hade sett en åmynning med svag is. Vi lyfte penningkistan av släden och körde framåt, tills isen brast under hästen. Då läto vi den drunkna och sprungo själva åt sidan. Om du vore annat än en jungfru, Elsalill, skulle du förstå, att detta var raskt handlat. Vi hade skött oss som män.»

Nu höll sig Elsalill stilla. Hon satt och kände en svidande värk i sitt hjärta. Men sir Archie hatade henne och var glad att plåga henne. »Därpå togo vi våra skärp och fäste dem vid kistan och började draga. Men då kistan gjorde märke i isen, gingo vi i land, kvistade av en gran och lade granris under kistan. Därpå togo vi av oss våra skor och vandrade bort över isen utan att lämna spår efter oss.»

Sir Archie höll inne för att kasta en hånfull blick på Elsalill.

»Fastän allt detta hade lyckats oss väl, voro vi dock illa ute. Vart vi kommo i våra blodiga kläder, skulle vi bli igenkända och gripna. Men hör nu detta, Elsalill, så att du kan säga det till alla dem, som vilja göra sig besvär att sätta efter oss, på det att de må förstå, att vi inte äro av dem, som det är lätt att taga! Hör detta, att då vi kommo gående över isen här fram emot Marstrand, mötte vi på havet våra landsmän och kamrater, desamma, som av kung Johan hade blivit sända ur hans land. De hade inte kunnat lämna Marstrand för isens skull, och de hulpo oss i vår nöd, så att vi fingo kläder. Sedan ha vi gått omkring utan fara här i Marstrand. Och ingen fara skulle ha varit över oss nu, om inte du hade varit trolös och svikit mig.»

Elsalill satt stilla. Det var en för stor sorg för henne. Hon kunde knappt känna, att hennes hjärta slog.

Men sir Archie sprang upp och utropade:

»Och intet ont skall hända oss i denna kväll heller. Det skall du bli vittne till, Elsalill.»

I detsamma grep han Elsalill med båda sina händer och lyfte upp henne. Och med Elsalill framför sig som en sköld sprang sir Archie genom källarsalen ned mot utgången. Och knektarna, som voro utsatta att vakta vid dörren, sträckte sina långa spjut mot honom, men de vågade inte bruka dem av fruktan att såra Elsalill.

Då sir Archie kom i den trånga trappan och förstugan, sträckte han Elsalill framför sig på samma sätt. Och hon skyddade honom bättre än det yppersta harnesk, ty knektarna, som stodo uppställda där, kunde inte göra bruk av sina vapen. Han kom på detta sätt ett gott stycke uppåt trappan, och Elsalill kände himmelens fria väder blåsa emot dem.

Men Elsalill hyste ingen kärlek mer för sir Archie, utan det dödligaste hat, och hon tänkte blott därpå, att han var en ond mördare. Och då hon nu såg, att hon skyddade honom med sin kropp, så att han var nära att undkomma, sträckte hon ut sin hand och drog till sig ett av spjuten, som knektarna höllo, och riktade det mot sitt hjärta. »Nu vill jag tjäna min fostersyster så, att detta ärendet äntligen lyktas,» tänkte Elsalill. Och vid nästa steg, som sir Archie tog uppåt trappan, trängde spjutet in i Elsalills hjärta.

Men då stod sir Archie redan överst på trappan. Och krigsknektarna foro tillbaka, då de sågo, att en av dem hade sårat jungfrun. Och han sprang förbi dem.

Då sir Archie kom ut på torget, hörde han härskri från en gränd och rop på skotska: »Till hjälp! Till hjälp! För Skottland! För Skottland!»

Det var sir Filip och sir Reginald, som hade samlat de skotske och nu kommo för att undsätta honom.

Och sir Archie sprang emot dem och ropade med hög röst: »Hitåt! Hitåt! För Skottland! För Skottland!»


The above contents can be inspected in scanned images: 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:29 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/herrarne/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free