Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallen. Woxtorps socken, Hööks härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref på jus patronatus till Woxtorp samt birkerättighet öfver säteriet Wallen samt, "att
han begge dessa jura må nyttja och possidera efter dansk lag och sedermera i Halland
för sig och sina efterkommande arfvingar och så arfvingar efter arfvingar till evinderlig
rättighet." År 1671 hölls på sätesgården Dömmestorp, som äfven egdes af M. Durell,
gårdsrätt öfver trädgårdsmästaren och ladufogden, hvilka en söndag råkat i slagsmål. Rätten
utgjordes af förutnämnde ridefogde, Henrik Jacobsen i Torp, såsom præses och 5 af
gårdens tjenare såsom bisittare. Domen fälldes enligt gårdsrättsartiklarne, att den ene skulle
mista handen, den andre stingas genom handen och ristas ut genom fingrarne. Osbeck,
som i sin beskrifning öfver Laholms contract berättar detta, tillägger helt naivt: "Här
måste väl hafva varit någon appell?" — Sistnämnda dom synes vara fälld efter Carl den
9:des gårdsrätt, hvars tredje artikel lyder: "Drager någon svärdh eller knif eller legger
hand på inom borgfridh med vredh hugh, han skall stinges genom handen, om han blir
tagen vedh ferska gierningh, ändock han ingen skade gjorde thermedh."
Häradsrätten bestod af en lagkunnig tingsskrifvare, jemte häradsdomaren eller
häradsfogden, vanligen den äldste eller mest erfarne bland "stockemännen" eller nämnden, och
8 "stockemänd". Hos häradsdomaren uttogs stämningen eller "citationen", som af tvenne
"kaldsmän" delgafs svaranden, och skulle dessa vid tinget intyga delgifvandet. Adelsmän
stämdes sålunda, att kaldsmännen utanför gårdens port uppläste citationen. Fyra ting
lemnades parterna fritt till påståenders och svars afgifvanden samt vittnens inkallande,
men målets afgörande fördröjdes ofta i 6 eller flera ting. I dråpsaker hänsköts målet till
15 bosatte mäns dom, men ett dylikt mål upptogs ofta icke, om ingen eftermålsman, d.
v. s. någon af den aflidnes slägt, förefanns eller yrkade ansvar. Allt efter anklagelsens
beskaffenhet kunde svaranden i brottmål dömmas att fria sig med 6- eller 12-manna-ed.
Sålunda var äfven förhållandet sedan svenska lagen införts. Edsformuläret lydde: Jag
N. N. beder mig så sannt Gud till hjelp och hans Heliga Evangelium, som af det
umgänge jag med N. N. haft och eljest, såvida hans lefverne mig bekant är, jag icke annat
kan tro och tänka, än att han för den beskyllning honom tillagts är alldeles fri, så att
han icke tänkt att verkställa brottet, så sannt mig Gud hjelpe etc.
Från häradstinget vädjades till landstinget, der landsdomaren, vanligen en i orten
besuten adelsman, förde ordet med biträde af en lagkunnig landstingsskrifvare, och sista
instansen var rättaretinget eller också herredagen, hvarest konungen och rikets råd dömde.
Adelsman kunde endast vid rättareting dömas för brott, som på lif eller ära gingo. Vi
vilja ännu anföra några domar för att belysa lagskipningen vid vanligare brottmål. En
tjuf, Påfvel Sijndesson, som 1653 hållits fången på Dömmestorp, lyckades att trots bult
och lås rymma, emedan en af godsets bönder, hvilken det ålegat att bevaka fången,
hemgått. Dömdes så bonden efter Christian den 3:djes recess sitt gårdsfäste förlustig samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
