- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Herthas del

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Herthas del

Herthas del hade, såsom vi sett, liksom Ingeborg Ugglas, bestämt sig av den del, som de tagit i arbetet första morgonen efter eldsvådan. Doktor Hederman kallade dem, med ett slags faderligt nöje, sina döttrar och amanuenser och anförtrodde dem synnerligen vården om de sår och skador, som branden förorsakat en mängd personer. Han gav läkemedel och föreskrifter och lämnade åt de unga läkarinnorna att använda dem, sedan han sett tillräckligt prov på deras färdighet härutinnan, icke utan nöje och en viss beundran, som han dock aktade sig noga att låta förmärka. Det högsta beröm han yttrade var:

"Det går bra. Håll bara ut, som ni börjat. Håll bara ut!" Själv var den goda doktorn så upptagen av de många sjukdomar, som fölide på eldsvådan, och de förkylningar, katarrer och pleurisier, som den förorsakade, att han väl behövde allt det biträde, han på andra håll erhöll genom medlemmarna av sin nya familj

De flesta personer, som tänka på sår och sårskötsel, tänka sig det vanligtvis som något obehagligt och motbjudande. Vi tro likväl, att några skola förstå oss då vi tala om nöjet och behaget i en sådan skötsel. Kvinnor ha av ålder varit kända för deras konst som sårläkarinnor; sedan äldsta tider framstå de som sådana även i norden, och äro hos oss som, sådana utmärkta ännu i dag *.

* Vare det mig tilllåtet att här uttala ett ord av högaktning och erkännande för sårläkarinnan i Stockholm, jungfru Årberg, samt den önskan, att några av de förmögna, som stundom skicka sina vagnar för att avhämta den skickliga läkarinnan, ville, en eller annan gång, bevista de mottagningar, hon var dag ger åt Stockholms fattigaste befolkning, strömmande till henne genom öppna dörrar, med sina sår och skador; de skulle, såsom vi, intagas av beundran över det outtröttliga tålamod, det glada lynne, samt den frikostighet, med vilka hon ger sin tid, sin vård och sina salvor åt de tusende, som ingenting ha att ge henne igen utom ett tack, vilket stundom av de lågsinnade, förvandlas till otack. De skulle såsom vi känna önskan att förskaffa henne en bättre plats för sin välgörande verksamhet, än den hon nu har, snart sagt på gatan, och medel att utan alltför stor förlust fortsätta den, och de skulle kanhända, lyckligare än vi, kunna utföra vad de önska.

Den rätta sårläkarinnan ser på såret, såsom en moder ser på ett sjukt barn; och när såret, väl renat och tvättat, liksom ler mot henne med ett visst friskt och lugnat tycke, såsom ville det tacka för behandlingen, då ser hon tillbaka därpå med en känsla av tillfredsställelse och välbehag. Hon lägger dit det vita, fina linneskavet, bestruket med helande salva, hon trycker sakta däröver fina linnekompresser; hon lindar det med vita bindlar; hon sköter det, som vore det ett litet barn, och känner ovillkorligt därför något ömt och moderligt. Då hon nu ser det väl tillpyntat och hugsvalat och läser i patientens ansikte huru hugsvalad han (eller hon) blivit, och sedan för var dag ser sitt skötebarn bli bättre och bättre (vilket är regeln för dessa skador), då kännes för henne läkedomskonsten skön och behaglig, nästan som en skön konst. Hon vet dessutom, att för denna i grunden enkla konst finnes det ganska olika gåvor och ganska olika -- fingrar; och var och en känner sig med nöje vara artist i sitt fack.

Så var det även med Hertha och Ingeborg, och den egna kärlek och finhet, varmed de utövade sitt kall, gjorde dem dubbelt välkomna och välgörande för deras patienter.

Bland dessa var Yngve Nordin. Han hade, som läsaren torde påminna sig, blivit förd, efter eldsvådan, till prästgården med den vänstra armen samt knäet illa skadade genom en murs nedstörtande. Doktor Hederman förde Hertha med sig till honom och lärde henne att förbinda de sårade lemmarna. I begynnelsen, då Yngve även led av feber, besökte han honom alla dagar. Men då han blev bättre, sände han ofta Hertha ensam att förbinda patienten och kom själv blott varannan dag, sedan endast två gånger i veckan, för att efterse, att han vårdades som sig borde. Då den unga läkarinnan kom allena, bad hon pastorskan att gå med henne in till invaliden. Pastorskan giorde det, men gick snart ut igen, dels emedan Yngve ofta talade med Hertha om saker som kommo henne att gäspa, eller läste för henne verser på språk, som hon icke förstod, dels emedan hon icke fick vara i ro för folk och sysslor, som kallade henne bort från sjukrummet.

"Men -- går det an att de bli så där ensamma, de unga tu?" sade pastorn en dag, litet tveksam, till sin fru, -- "den unga flickan har ingen mor, du borde vara det för henne!..."

"Det vill jag också gärna vara", svarade pastorskan, "bara jag slipper sitta där hela tiden, medan hon sköter hans sår, och de tala om saker, som inte angå mig, och han läser för henne engelska som jag inte förstår, och jag måste då sitta där som ett får. Nej, det står jag inte ut med, jag måste se om mitt hus och mina pigor. Det är ingen fara med de unga människorna, vet du; jag tänker, att vår Herre sköter dem nog!..."

Vår Herre gjorde det, och i vida högre mån än pastorskan tänkte sig det. Yngves skador voro icke farliga för liv eller lemmar; han skulle helt visst bli frisk och färdig, men de voro -- i synnerhet knäskadan -- av den beskaffenhet, som fordra mycken vård, mycken tid och mycket tålamod. Den unge mannen hade icke betydligt av detta senare; han törstade till verksamhet. Det var en hård prövning för honom att nödgas lida och bida. Herthas sällskap och samtal blev för honom därför snart lika nödvändiga som hennes vård. Men även hans blev av ett oväntat inflytande för henne. De hade mötts och stått varandra bi uti farans stund, under eld och lågor. Detta, jämte den likstämmighet i tankar, som deras första samtal dem emellan yppat, gav dem, då de nu åter fördes tillsammans av skickelsen, en känsla av frändskap, av syskonlig bekantskap, som undanröjde förlägenheten och skänkte dem lugn och behag i varandras närvaro.

För att förströ Yngves uppmärksamhet och vända dem på behagligare ämnen, bad Hertha honom att läsa något högt för henne medan hon skötte och lade förbindning på hans sår. Han gjorde henne då bekant med sina älsklingsskalder av den nyare tiden och läste för henne, i synnerhet, sin väns, den unge amerikanske skalden J. R. Lowells framtidsdigra sånger, där alla den nya världens och tidens idealer, friheten, arbetet och den rena glädjen, broderligheten, allas liv för alla i det stora världsdramat, fått en röst av skönhet, en tjusande gestalt. Dessa skaldestycken framkallade många frågor och tankar. Yngve hade under ett par år vistats i Förenta staterna och var i djup sympati med det unga uppåtsträvande liv, som rör sig där, liksom i Europas fria stater, men som där uttalar sig mera fullt och fritt. Han älskade att tala härom.

"Än kvinnorna i den nya världen", frågade en gång Hertha, "yttra de ingen sång, ingen diktan och traktan, storsinnad, allmänlig såsom männens?"

Yngve omtalade då för Hertha de ädla kvinnor, som han där lärt att känna, vars religiösa allvar och medborgerliga frisinne djupt inverkat på hans egen utveckling. Han gjorde henne bekant med de rörelser i de fria staterna, som där äro kända under namn av "Womens rights conventions" och uppläste för henne månget storsinnat och framtidsdigert yttrande av kvinnliga läppar under dessa sammankomster. Han frigjorde dem från de missforstånd, varmed de av fördomsfulla ögon betraktas, och visade, att vad kvinnorna här framför allt yrkade, var deras rätt till en uppfostran och en frihet, sorn gav var och en möjlighet och medel att bli vad Gud genom sina gåvor kallat henne till.

Huru högt slog icke Herthas hjärta vid dessa meddelanden, på en gång stolt och ljuvt. Hon kände sig stolt på sitt köns vägnar över ord, som kvinnor uttalade, och över den framtid, som de bröto vägen till; ödmjuk, då hon tänkte på det höga ansvar, som ålåg dem, och glad, då hon såg män kämpa för denna sak som för deras egen, och då hon hörde en ung man här, med värma, föra dess talan. Det förvånade och rörde henne. Aldrig kände sig Hertha mindre böjd att pocka på sitt köns värde och rättigheter än då. Hon kände blott en mäktig vilja att vara värdig en ädel rättvisa. Ofta uppgjorde de båda unga vännerna tillsammans tavlor av den framtid, som skulle komma, av den skönhet och det rena, ädla samliv, som skulle uppstå då man och kvinna, i vida högre mått och mening än nu, skulle bli varandras hjälp i livet och giva varandra handen till allt arbete på jorden, var efter sin natur och sitt pund, som likar och vänner, i nöd och lust.

Under sådana samtal hände det väl också, att de samtalande sågo varandra djupt in i ögat och in i själen, och att de funno varandra sköna, i det de strålade till varandra sanning och välbehag. Det hände väl ock stundom, att minuterna flögo på så snabba vingar, att de ej märktes innan de blevo till timmar, och klockans slag hastigt påminte Hertha att -- hon "väntades hemma!"

En gång, under ett sådant samtal, hände det sig, att de oförvarandes kallade varandra du . Det föll sig så naturligt, så av sig själv, att ehuru båda rodnade, Yngve utbrast med värme: "Ack! låt det få vara; det är ju riktigt så! Äro vi icke du i våra känslor, våra åsikter, vårt strävande? Varför skulle vi då icke vara det även till namnet? Det var icke tillfälligt att det ordet kom på våra läppar. Det var nödvändighet, det var sanning!"

"Bliv min goda, min stränga väninna!" fortfor han med rörelse; "jag har aldrig ägt, men jag behöver en sådan. Min kärlek, mitt strävande äro rena; men jag finner ej hos mig det allvar, den fasthet, som jag önskade. Jag har blivit, till en viss grad, bortklemad av medgång, av allt för partiska vänner och en allt för öm och kärleksfull moder. Jag är för mycket svag för beröm och lätta framgångar, för rädd att stöta och misshaga andra, även för sanningens skull. Jag vill bli annorlunda, vill bli en man, sådan som du kan högakta. Hjälp mig därtill, Hertha; säg mig alltid sanningen, skona aldrig vad du anser svagt eller tadelvärt hos mig; var alltid uppriktig mot mig, så skall du bli icke blott min läkarinna utan min själs väninna och välgörarinna!"

Detta behagade Hertha väl. Hon bad Yngve om en dylik kärlekstjänst för sig tillbaka, och så slöts vänskapsförbundet, vars själ skulle bli ett oavlåtligt strävande till den högsta renhet, kärlek till sanningen, och den allra uppriktigaste uppriktighet mellan de båda vännerna.

Detta gav ny friskhet och friskt liv åt deras förhållande och deras samtal. Hertha var längesedan van att med en viss trotsig frimodighet säga vad hon tänkte, utan avseende på om det kunde stöta eller reta andra. Hon hade gjort det i bittert missmod över alldagslivet och människorna och i det djupa medvetandet om sin egen högre kraft. Men i Yngve Nordin hade hon mött en besläktad själ, och om hon, i sina yttranden, likväl behandlade honom, liksom hans kön, med en viss skoningslös stränghet, så var det emedan hon påstod, att männen i allmänhet voro bortskämda av fruntimmernas svaghet för dem och av den slapphet i det allmänna omdömet, som denna uppammat; hon påstod, att de behövde en sträng sannings renande bad; och detta bestod hon sin vän allt emellanåt, i kraftiga duscher.

Yngve Nordin höll det till godo, dels emedan han verkligen i mycket delade hennes åsikter, dels emedan han var en ung man, mer än vanligt ädel och god, och att det dessutom väckte hans intresse att höra en ung kvinna ur den rena kvinnlighetens ståndpunkt frimodigt yttra sig över en mängd ämnen, som vanligtvis äro bannlysta ur samtal emellan män och fruntimmer. Dessutom hörde och såg han under hennes stränga kritik framlysa en så stor kärlek till sanningen och det högsta goda, en så hög åsikt av människans bestämmelse såsom sanningsvittne och det högstas tjänarinna, att han kände sig liksom växa därav. Hans förakt för det usla och lågsinnade växte, hans kärlek för det högsinnade och ädla växte också. Han kände sig ofta i hög grad livad av det ideal, som strålade så skönt i hans stränga, men ädla väninnas själ, ibland åter nedstämd, missnöjd och misstrogen över sig själv. Med henne var han det aldrig. Hon var en ädel, storsinnad kvinna, det kände han djupt. Det var då icke hennes fel, att för hennes, efter fullkomligheten törstande blick han och andra syntes svaga, ofullkomliga, " halvmänniskor". Och då hon såg det så, var det även rätt att hon sade det, och det var honom gott, det kände han.

Dessutom var Hertha skön under de stunder, då hon gav luft åt sin ädla ovilja emot vad hon tadlade hos människor och samhälle. Hennes väsen var alltid lugnt; endast hennes ögon blixtrade. Och så sträng hon var som domarinna, så huld och förträfflig förblev hon alltid som den lidande ynglingens vårdarinna, behandlande hans sår med lika skickliga som ovanligt sköna händer.

Yngve hade betraktat henne, i begynnelsen, som ett slags moraliskt fenomen, vilket det intresserade honom att studera. Men dagligen steg hennes makt över hans själ. Han lät sig liksom magnetiseras av henne och skulle slutligen ha låtit sig fängslas av henne, som en ny Telemaque av en ny Calypso, om icke hennes inflytande varit av den art, att det uppväckt, i stället för att insöva, hans andliga kraft.

Mellan de båda vännerna förnyades ofta och utvecklades i flerfaldiga variationer ämnet för deras första samtal vid deras första möte; och Yngve var icke alltid lika mild, som då, emot hennes köns svagheter och fel. Hertha försvarade icke heller dessa, men hon hade likväl för dem ett mildare bedömande än för männens.

"De (kvinnorna)", brukade hon säga, "äro icke ännu allt vad de kunna bliva. Deras fulla dag har ännu icke inträtt. Vänta till dess att döma över dem."

En dag tadlade hon med skärpa den lenhet, varmed allmänna omdömet anser männens fel emot sedlighetens lag, jämförd med den obilliga stränghet, varmed den behandlar kvinnans, synnerligen om hon är ung, värnlös och fattig, och brännmärker henne dess mer, om hon är ädel nog att icke vilja dölja följderna av sitt felsteg.

Yngve höll fullkomligt med henne härutinnan, men ämnet tycktes vara honom plågsamt; han rodnade och vände bort sin blick ifrån hennes. Även Hertha rodnade, och tystnade för denna gång, för att en annan återkomma till ämnet med djupare allvar. Men denna stund kastade, för en tid, en skugga över Yngves bild, som börjat stråla i hennes själ i ovanlig skärhet och skönhet. Hon mindes den äldre herrns (lagman Carlsons) ord om honom och hans flyktighet, yttrade om aftonen då hon först såg honom, och hon tänkte: "Han är då även av de vanliga karlarna! Även han är icke hel!" Och det gjorde henne ont, och hon blev mera återhållsam och mera sträng i sitt förhållande till honom.

Mången torde av Herthas väsen och samtal tycka, att hon borde, hos Yngve, väcka motvilja och göra kärlek omöjlig.

Ja, helt visst den, som avbildas åkande i molnen efter Venus' vekliga eller Frejas fula förspann. Men det gives en av högre natur, som människorna med rätta vörda och hylla:

"ty han är en Gud;
vet sin egen väg
och vägarne ur molnen."

Dessutom, personer av en natur, stark och frimodig, såsom Herthas, kunna mycket lätt stöta fint folk, förnäma herrar och damer (då de icke ha överlägsna andar), i synnerhet herrar av corps diplomatique, och alla som äro mera hemma i förmakslivet, än i livets allraheligaste; men de skola öva ett mäktigt inflytande på alla naturer, som känna en dragning till det moraliskt rena och starka. När dessa möta en själ, fri från jordisk fruktan, älskande att leva i de regioner där sanningen utan slöjor bor i sitt heliga ljus, då tjusas de av henne såsom av något gudomligt, även om hon stundom skulle synas dem under skepnaden av en Eumenid.

Eumeniderna voro kvinnor, och det låg en hemlig kärlek i deras straffande, gisslande makt.

Så betraktades Hertha av Yngve, och han hängav sig med en slags tjusning till den känsla av ren beundran, som hon ingav honom. Men hon väckte hos honom även känslor av annan art. Ofta då hon med ett krossande uttryck gav luft åt sin ovilja emot något lågt eller orättrådigt, fästades Yngves blick på henne med ett djupt och forskande uttryck, såsom ville han fråga: "Huru har du, så ung ännu, kunnat bli så bitter?" Det gjorde honom ont om henne, och det väckte hos honom önskan att försona henne med livet.

Denna blick och denna vilja blevo ej obemärkta av Hertha. Huru litet behövas ord emellan själar, som äro i inre samklang! Andligt magnetiska strömmar gå emellan dem med livets innehåll. Och snart yppade sig tillfälle för Yngve att öppet inverka på Herthas själ.

Herthas världs- och levnadsåsikt voro i grunden dystra. Vad hon sett av livet och historien voro deras mörkaste sidor. Människorna syntes henne förnämligast som bödlar eller som offer, i båda fallen som slavar. De förra väckte hennes hat, de senare hennes ömkan. Orättvisa och lidande, våld och lögn och mörker tyckte hon sig se härskande på jorden ifrån tidevarv till tidevarv. Den ena människoåldern var i grunden icke bättre eller visare än den andra. Människorna uppfinna väl nya medel och maskiner för sin nytta eller njutning, eller ock "för att slå ihjäl varandra i större massor", men människan förblev dock densamma, lika inskränkt, lika grym och lika svag, lika ofullkomlig i dag som i går, för tusentals år sedan. Vi ana det fullkomliga, Gud, i vårt samvete, vi tycka oss någon gång skymta hans bild i någon stor och god människa, som vandrar ensam på jorden, merendels oförstådd, oftast smädad och slutligen korsfäst av sin samtid för sin högre kärleks skull. Men den store osynlige själv och hans styrelse äro oss förborgade och obegripliga; de äro mörka mysterier, och människans liv på jorden en dunkel, för de flesta glädjelös gåta. Vi tala om en tro och ett hopp, som vi i grunden icke äga. Vi vandra i skymning och veta icke varifrån vi komma eller vart vi gå.

Emot dessa dystra åsikter, som ofta återkommo och uppdagade den nattliga grunden i Herthas själ, öppnade Yngve de ljusa, som han hämtat ur teologien och historien, hans älsklingsstudier, vilka han uteslutande ägnat sig åt under sin första ungdom, då han studerade i avsikt att bli präst. Han hade endast övergivit denna bana för nödvändigheten att snart kunna försörja icke blott sig, utan även sin ömt älskade moder. Han kastade sig därför in på en väg, som hastigare kunde föra honom till detta mål; men han lämnade likväl icke sina älsklingsstudier ur sikte, utan följde troget tidens och människotankens utveckling i dem. Ett ljust huvud, ett för det innersta av livet öppet hjärta satte honom i stånd att skilja guldet från slaggen och att överallt tillägna sig det gedigna.

Han sökte nu bibringa sin väninna vad han själv funnit och ägde, som sin dyrbaraste skatt.

Han sökte att visa henne, ur historiens hävder, huru Gud, i begynnelsen dunkel för människans dunkla samvete, småningom intränger i detta och klarnar därför, uppfattas först delvis, i spridda strålar, inskränkta former, eller genom blixtar, som för ögonblick upplysa men ofta även blända människans ännu svaga, ostadiga blickar, sökte visa huru Han, detta oaktat, städse mera klarnar för jordens öga, intill dess han fullt avtäcker sitt gudomliga anlete i Sonen och i honom förklarar vad han i evighet är, verkar och vill. Yngve sökte att framställa för Hertha mänsklighetens historia såsom en uppfostran till självmedvetande och till Gud. Han sökte framför allt samla hennes blickar på den gestalt, i vilken han uppenbarat för oss sitt väsen, ty med den store hävdaforskaren Johannes v. Müller såg han från denna punkt alla livets och historiens kardinalfrågor kunna besvaras, alla gåtor lösas, hela den i synd och sorg försänkta världen upplyftas och förklaras.

Yngve såg Hertha, mer än en gång, djupt fattad av den syn av ljus, som han framkallade. Men den var henne länge som en blixt i natten, över vilken molnen åter sluta sig ogenomträngliga och svarta. Hon vände sina sorgsna och frågande blickar på människolivet i går och i dag. Skulle det någonsin bli annorlunda?

Då visade henne Yngve, även genom historiska data, att en stigande flod av ljus och befrielse verkligen går fram över jorden, från århundraden till århundraden, allt mer utbredande sig. Stundom hämmad, ja, liksom tillbakadriven under kortare tidsrum, synes den på de längre alltid som segrande, alltid upptagande nya folk och riken, eller uti redan vordna, framkallande högre utvecklingar. Såsom Nilen, sedan den blivit befruktad av en droppe från himmelen, ständigt stiger och befruktar Egyptens marker, så hade mänsklighetens liv, i synnerhet sedan kristendomens historiska uppträdande däri, blivit ett stigande i ljus, frihet och sällhet.

"Du säger", fortfor Yngve, "att människan i dag icke är bättre och lyckligare än för aderton hundra år sedan, inga människor heligare än då Maria och Johannes. Det må vara, ty människan uppnår väl icke mer än ett visst mått på jorden. Men detta mått kan vara stort nog för att göra värdig till himmelriket; och jag för min del vore fullt belåten med en himmel, befolkad av väsen, vilkas liv är sanning och kärlek. Och från tidevarv till tidevarv, i synnerhet sedan mänsklighetens nya födelsedag, tilltar antalet, vidgas kretsen av dem, som hinna detta mått, av dem, som i jordens samhällen vinna burskap, som fria medborgare i himmelen och på jorden, vinna rättighet och möjlighet till högsta mänskliga frihet och värde. Detta är förklaringen av Guds styrelse och av mänsklighetens liv på jorden. Timlig lycka eller olycka äro underordnade momanger. Det viktiga är att människan kommer till Gud; allt annat gott kommer därmed förr eller senare. Jordisk välmakt och sällhet växer i spåren av den andliga friheten och självbestämmelsen och blir ständigt allt flera till del. Jämför de för-kristliga folken, i helheten av deras folkliv, med nutidens; jämför det hedniska Kina med Nord-Amerikas fria samhällen, och du skall se det, se att Gud förklarar sitt väsen i mänskligheten, genom Gud-människans liv och lära inympade på folkens livsträd. Om våra samhällen ännu visa så mycket ofullkomligt och bristfullt, så är det, utan tvivel, emedan samvetena ännu äro bundna under bokstaven, emedan den kristliga frihetslagen ännu blivit tillämpad endast på hälften av samhällets medlemmar, emedan mödrarna ännu ej blivit till vaktarinnor av den heliga elden på dess altar. Vi ha ännu mycket att göra; men vi skola göra`t. Ty, med oss är Gud."

"Men de otaliga människomängder, som aldrig inkomma i frihetskretsen? De millioner, som leva likt larver och som dö utan att ha sett andens ljus?" frågade Hertha.

"Gud allsmäktig lever!" svarade Yngve med frejdigt mod, "och vi veta att han är den högsta rättvisan och kärleken. Detta är nog. Såsom han här uppenbarat sig, så måste han i evighet vara och verka för alla väsen, på alla punkter, i alla världar. Vi veta, att "han vill att alla människor skola till sanningens kunskap komma" och att "för honom är allting möjligt." De skola då alla komma, förr eller senare, på denna jord eller i andra världar. Det förr eller senare i individernas eller folkens kallelse till inträde i vingården är en underordnad sak. Alla skola dock komma, alla kunna välja och i frihet bestämma sig. Detta är regeln i Guds ordning, tydlig redan för oss på jorden."

"Vad du är lycklig, Yngve", sade ibland Hertha, "som fått lära och tänka så mycket, och ser så ljust. Hur mörkt kan icke hjärtat och livet bli endast av okunnighet."

Man skildrar ofta tvivlarens omvändelse som ett ögonblickets verk, som ett under av gudomlig nåd, i vilket människans eget sökande och förnuft icke har någon del. Men vi tro att dessa Pauliska omvändelser kunna räknas som undantag i jämförelse med dem, som kunna liknas vid ljusets gradvis, men ojämna frambrytande ur en molnfull himmel. Själens tvivel, livets och människonaturens dunkla fakta äro molnen. Vi ana solen bakom dem; vi se den stundom frambryta i en klar stråle, men molnen hopa sig åter och gömma den. Vi se den ej mer och hela världen höljes i skuggor.

Dock, vinden blåser och skyarna fara eller höja sig; ljuset strålar åter och åter fram för det spejande, åt himlen vända ögat, ända tills det vunnit seger och inga moln skymma mer dess härliga bild. "Ur mörkret, till ljuset, genom skuggorna!" är den vanliga ordningen för människans högre livs utveckling. Stunden, då den fulla soluppgången sker i tvivlarens själ, är dock vanligen en underlig, och för honom ett under.

Så ha vi nyligen sett i en av Danmarks högsta andliga ämbetsmäns, den rikt begåvade Biskop Mynsters bekännelser, hans bittra tvivel och mångåriga kamp med dessa, under det han som präst predikade ett evangelium, på vilket han icke trodde, men vars skönhet ofta hänförde honom, sett huru ljuset, som på en gång bröt in i hans själ och gjorde honom till en troende och hänryckt lycklig kristen, kom till honom plötsligen, i hans ensamhet, då han läste något -- i Spinosa -- "utan sammanhang med de tankar, som på en gång uppgingo i hans själ och gjorde allt ljus och visst".

Men alla verkliga under äro blommor, som dölja sina rötter under jordens yta och slå ut i djupt sammanhang med eviga naturlagar, ehuru våra slöa blickar ej kunna spåra dem. Hade icke Mynster varit en ärligt sökande, så hade han icke funnit.

Hertha sökte också, sökte i jordens skymning en Gud, icke blott för sin siäl, sin salighet, utan för alla själars. Därför blev Yngves sätt att bevisa hans tillvarelse, så mäktigt inverkande på henne. Men därför också uppstodo så många nya frågor, så många nya gåtor att lösa. Herthas allvarliga, efter sanning törstande ande kunde ej stanna vid det halva och ofullbordade, ville ej låta avspisa sig med några skäl, vars giltighet hon icke kunde erkänna. Hennes stränga samvetsgrannhet tvingade Yngve att allt djupare begrunda de läror han predikade, och hennes frågor och tvivel gåvo honom nya problem att lösa och lät honom över dessa tillbringa mer än en sömnlös natt. Att han själv var en redligt sökande, att han icke ville bibringa Hertha någon lösning av tillvarelsens problem, som han ej siälv fullt trodde på, att han öppet erkände sin okunnighet eller sitt tvivel där de inträffade, det hjälpte honom med Hertha mer än en större lärdom. Det gjorde att hon fattade ett djupt förtroende till hans redlighet, och det eggade henne att själv tillsammans med sin vän söka förklaringen av de svårigheter, som deras tankars utveckling framkallade i dagen.

Hertha var av de själar, som måste se för att tro; hon måste se godheten i Guds väsen och vägar för att tro på dem. Därförinnan kunde hon ej älska honom, och han ej för henne bliva nog.

Med innerlig glädje såg emellertid Yngve det inflytande han fick och kunde få över sin väninnas själ. Till den ädle ynglingens begär att välgöra och upplysa sällade sig den unga filosofens lust att bevisa, och då han såg att det troligen skulle draga ut månader, innan han kunde, som frisk, återgå till sitt arbete, företog han sig att utarbeta en kurs i historien, som för hans väninna skulle åskådliggöra den Guds goda försyn i mänskligheten, som allena kunde försona henne med världsstyrelsen och dess styresman.

Var gång Hertha kom, läste Yngve för henne stycken ur detta arbete, som blev för honom själv av oändlig vikt, och hon gjorde därvid sina inkast eller anmärkningar. Ofta även fägnade hon honom med det gladaste gillande. Då voro båda så lyckliga. För alla frågor över särskilda folks och människors öden på jorden, som motsade den rättvisa och kärleksfulla försyn, som Yngve sökte bevisa, hade han dock slutligen blott ett svar och det var:

"Gud är kärleken!" Och det ljus, som då strålade i hans blick, lät Hertha ana att detta svar verkligen kunde betäcka hela fältet av dunkla frågor, och allt mer uteslutande och härskande framstod för hennes själ den höga gestalt, som först lät de orden bli till ett stadigt ordspråk på jorden.

Människosinnet liknar den svenska ö (Östersjöns öga, Gotland!) som, enligt en gammal sägen, länge syntes ömsom höja sig över havets yta, ömsom sjunka under den, ända till dess man bar ut eld till ön, varefter den blev stadigt uppe. Så stiger, så sjunker ömsom den oroliga ljussökande själens ö, ända tills en eld tändes i den, en eld som heter: kärlek till Gud.

*

Emellertid framskred våren. Björkarna rodnade i hagen, deras späda löv slogo ut, stararna byggde bo och läto höra sina längtansfulla visslingar och drillar; majerna blommade i ängen, syrenerna knoppades, bin och humlor surrade, och alla trädgårdens fruktträd slogo ut i blomma. ÄIven dansade med svällande vatten ned ur de skogiga bergstrakter, där den hade sin vagga, och ned mot de grönskande marker, där Solberga prästgård låg. När Yngve begynte att kunna stödja på sitt sårade knä, vandrade han vid Herthas arm under trädgårdens blommande träd och genom björk- och granhagen där utanför ned mot älvens strand. Hur underligt vek och dock upplyftad kände han sig ofta då! Han var otålig över att känna sig invalid, han tjusades av naturens rörande skönhet -- en mollton går genom vårens liv i vår nord, såsom den går genom nordiska folkvisan -- han kände en innerlig tacksamhet mot henne, vars trofasta arm stödde honom så stadigt och hult, han var lycklig över att vila vid den, och Hertha -- -- behöver jag underrätta mina läsarinnor att hon kände sig lycklig att vara hans stöd?...

Den första gång han kunde gå något längre, förde hon honom till kyrkogården, som låg på en höjd ett litet stycke ifrån prästgården, och till Almas grav. Hon hade planterat den med vita törnrosor och reseda och låtit sätta en bänk där invid. För första gången talade Hertha här om den älskade systern, och för första gången förstod Yngve, vilka djup av ömhet doldes i hennes själ och att det bittra i hennes sinne hade sin rot i djup medkänsla för andras lidande. Yngve besvarade hennes förtroende med att för henne omtala sina familjeförhållanden... sin moder och hennes sköna liv. Han beskrev henne som en av Kristi kärlek så uppfylld själ, att den blivit henne till en ny natur och till en ständig ingivelse, vilken lät henne tala och handla med ett ljus och en enhet som intog eller besegrade, såsom med makten av en skön musik. Han berättade om sin lyckliga barndom i denna moders hem med flera bröder huru hon ledde hans steg, huru hon tröstade hans barnsliga sorger, huru hon lärde honom att alltid handla efter hans bästa övertygelse och sedan vara obekymrad för följderna. Hon brukade ofta anföra verserna ur en gammal psalm:

"Gör rätt, gör väl i döden;
det övriga gör Gud!"

Detta hade tidigt grundlagt hos honom ett frimodigt och glatt sinnelag och en viss sorglöshet för framtiden. Han beskrev också denna moders gestalt och väsen, skildrade huru vacker, huru mild och älsklig hon var, huru oavlåtligt och stilla hon arbetade för andra, sökande att stärka, uppliva, hugsvala, och huru den inre friden tycktes med ett helgonsken omstråla hennes väsen.

De båda vännerna återkommo ofta till detta ställe och till detta ämne. Yngve läste stundom för Hertha de brev han erhöll från modern, nu fästad vid sin broders, Yngves morbroders, sjuksäng. Och ur breven andades det liv och den skönhet, som Yngve med kärlek beskrivit. Hertha lyssnade till dessa meddelanden med blandade känslor av nöje och smärta. Stundom fylldes hennes ögon av ljuva tårar vid anblicken av denna kärlek, dessa ljuva förhållanden emellan föräldrar och barn. Ibland kände hon ett smärtfullt stygn i sitt hjärta vid betraktandet av en skönhet, en frid som hon var så långt ifrån och den stora beundran och kärlek, som Yngve yttrade för den kvinnliga typ, som hans moder framställde, framkallade stundom en känsla såsom av svartsjuka i hennes hjärta.

Det stolta sinnet reste sig liksom till motsägelse och självförsvar.

"Hon har aldrig rönt orättvisa och hård behandling", sade Hertha en gång; "hon har alltid rönt kärlek; det är då icke svårt att bli mild och älskvärd!"

Men sedan rodnade hon över den ton och den känsla, varmed hon yttrat detta, och dess mer då Yngves milt allvarliga blick fästades på henne, liksom frågande, vad som nu kunnat såra henne. Hon sökte undvika den genom att fråga mera om modern och Yngves familjeförhållanden.

Modern levde nu som änka i sin äldre broders hus, och Yngve var icke nöjd med hennes ställning där, ehuru hon aldrig klagade; han visste att hon icke var lycklig. Han emotsåg med längtan den stund, då han kunde förskaffa sig ett eget hem och taga sin moder hem till sig. Han talade med barnslig glädje om huru han ville ställa till för henne, huru hennes rum skulle vara möblerat, på en gång enkelt och prydligt, såsom hon älskade det. Yngve var den äldste av trenne bröder, och modern hade givit allt vad hon ägde till sina söners uppfostran, för att den måtte bli så fullständig som möjligt. Hon måste därför själv leva i knapphet. Dock kände hon sig -- därom.. vittnade alla hennes brev -- rik i sina söner och deras framtid. Yngve talade även om sina bröder, dem han hjärtligt älskade. De voro några år yngre än han och kunde först nu fullt försörja sig själva, den ena som lärare i ett enskilt hus, den andra som sjöofficer. "Goda gossar, bra gossar!" brukade Yngve kalla dem, "men de hade dock sina fel", som tydligen ofta gjorde brodern bekymmer. Han talade ibland om dem i en slags faderlig ton, som kom Hertha en gång att leende fråga, "huru mycket äldre han var än bröderna?" Det yppades då att Yngve och Hertha voro nästan av samma ålder, Hertha blott några månader äldre. Dock tyckte sig Hertha vara mycket gammal emot Yngve. Han var ju så ung till själen. Liv och hopp stodo inom honom i deras fulla blomning. Ofta även svällde det ungdomliga modet över i lekfullt övermod. Då skämtade och log han över allting, då ritade han karrikatyrer över fruntimmer och herrar av deras bekanta, över sig och över Hertha själv, som läto henne ovillkorligen le; och hur det var, blev hon liksom yngre under sitt umgänge med Yngve. Hennes själ ljusnade, hennes anletes uttryck ävenså. Mången anmärkte, att hon begynte bli riktigt vacker, och det var blott fru Uggla, som i den högre och klarare färgen på Herthas kind misstänkte ett förebud till galopperande lungsot.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hertha/kap13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free