- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Sanct Britas sommar

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sanct Britas sommar

Ej tjusande som Nordamerikas indianska sommar men ändå rörande ljuvlig och skön är ofta i Sverige den tid, som vi kalla "Sanct Birgittas sommar" eller "Brittsommaren". Den inträder vid samma tid som den amerikanska eftersommaren, men den slutar mycket förr; dess liv är likt ett skönt leende, som för ett ögonblick upplyser ett dystert anlete.

Redan ha skördarna på våra åkrar blivit inbärgade, och nattfroster och störtregn, stundom snöglopp, härjat lövträdens och ängarnas skönhet, blommorna ha sänkt sina huvuden, bladen svartnat. Då inbryter i början av oktober en tid av klar sol och lugna, varma dagar, då den svenska naturen framstår på en gång i strålande höstprakt med sina mångfärgade lövträd, sina lysande klasar av frukter i oxel och rönn, sina strålande solblommor, sina mångfärgade lövträd, sina lysande klasar av kretsande i trädens toppar och liksom novisen pryder sig som härligast just i den stund, då hon tar avsked av livets fägring, för att gå in i sin vinterliga grav.

Det nordiska helgonet, vars namnsdag inträffar vid denna tid och vars inre värme var sådan, att hon mitt under strängaste vinter låg på jordgolvet i Vadstenas oeldade klostercell och kände ingen köld, har givit sitt namn åt denna sommartid, knappt mindre underbar än hennes eget inre sommarliv.

Oxel- och rönnträden kring Solberga prästgård lyste av röda druvor, kringkretsade av flockar granna sidensvansar en skön morgon i brittsommarsolens prakt. Prästgården själv såg så skurad och putsad och festlig ut, alldeles som om man där skulle bereda sig till en högtid. Friskt enris doftade, strött på salsgolv och förstugukvist; solen lyste glatt genom de klara rutorna på blanka bord och granna blommor. Pastorskan hade otroligt mycket att göra, satte alla sina pigor i full verksamhet och gick själv med sin stora nyckelknippa från vind till källare, från visthus och till mjölkkammare, sedan från skåp och till skåp inomhus framtagande duktyg och silver och porslin. Hon var som bäst inbegripen i linneskåpet och i valet och kvalet emellan duktygen "stora rosen och lilla rosen, vandringsmannen och stjärnmönstret", då pastorn inträdde i salen och utropade:

"Nå, min lilla gumma, det är väl icke värt tänka sig att få en samtalsstund med dig i dag. Det är ändå fasligt vad du har mycket att göra och mycket besvär för sådana här upptåg och tillställningar, som fru Uggla skulle kalla dem."

"Av vad!" sade den lilla pastorskan muntert, "besvär? Du vet väl, att sådant besvär är mitt största nöje, i synnerhet när det är till småbarnsskolans förmån. Och göromålen, sysslorna, Gud välsigna dem, de äro mitt liv och min lust, och utan dem ville jag inte leva. I dag har jag farit omkring i huset som en eldslåga, allt sedan klockan fyra på morgonen; men allting har också i dag gått så väl och så i hand, som om det vore förspänt till något gott. Degarna jäsa så det är en lust åt det och -- du tror inte vilken rar "förning" jag fått just på morgonkvisten. Gissa!"

"Jag gissar en -- hjortstek!"

"En hjortstek? Du har också dina påhitt! Nej, men så gott som det, tre harar och en morkullal Du vet att vi skola bestå steken till kalaset!..."

"Tre harar; ett hopp för var hare och en kyss för morkullan", utropade pastorn förtjust. "Jag tyckte väl att det osade så ovanligt gott från köket. Men hör du, kunde vi inte skänka klockarns en av hararna?"

"Det får vi se i morgon, far lilla, nämligen om det blir en hare över aftonkalaset. Kom ihåg, att vi ska ha omkring trettio personer! Men hur som helst, så ska vi bjuda klockarns på steken; och (jag tror, att jag tar «lilla rosen'; den är väl duktigt sliten, men ingen ser det vid ljus) -- och gummorna i fattigstugan skola få var sin bulla till söndagen."

"Du är en rar kvinna och husmor!" sade pastorn hjärtligt.

"Ack, vad är det väl för konst att hushålla så att det räcker till, när man har det så pass som jag, men vet du, min gubbe, att jag har just tackat Gud i dag för att jag inte är rik; ty jag skulle då inte veta och känna såsom nu, vad det är för en fröjd i att arbeta och förkovra sig och tänka ut och ställa till, så att det skall räcka väl till och bli litet över. Och när jag arbetat veckan igenom och då vid dess slut ser att jag har litet över, som jag kan ge bort utan skada för huset, då kännes det så roligt och så gott. Dessutom är det ett friskt liv för kropp och själ i de där sysslorna, som aldrig en rik kan känna. Och när jag under dagen går omkring och ser till ladugården eller visthusen eller trädgården, och därunder ser ut åt åkrarna hur de grönska och hur grödan växer, eller upp till den blå himlen över dem, då tycker jag att jorden är så skön, Gud så god och livet så gott, att jag är -- färdig att gråta!"

"Gråta?" sade pastorn förvånad, "varför gråta?"

"Jo, emedan jag inte har någon eller några omkring mig, som kunna känna så med mig, därför att jag är -- barnlös! Tänk om jag hade en nio eller tio döttrar eller åtminstone ett halvt dussin att rusta med, lära arbeta och njuta som jag gör det, huru roligt vore det för dem och för mig helst nu, då jag börjar bli gammal och väl behövde någon inomhus att förlita mig på; ty pigor äro ändå pigor och man kan inte lämna dem åt sig själva. Jag tänker ibland, att jag måste få döttrar i himlen, efter den glädjen blivit mig nekad på jorden."

"Men i himlen, min gumma, rustar man varken med sysslor eller pigor, utan man..."

"Nej, min gubbe lilla", avbröt pastorskan, "kom nu inte och tala om din himmel, där man bara skall stå och sitta med palmer i händerna och sjunga psalmer både dag och natt och ingenting annat göra. Ty jag säger dig, att dit vill jag inte komma, om än du siälv vore där. Jag skulle inte uthärda att sitta så dår med palmer i händerna, och jag är viss på att vår Herre inte skall begära sådant onödigt av mig eller av någon. Nej, arbeta, sträva, förkovra sig och ha mycket att göra, mycket att sköta, det måste jag ha där liksom här, om jag skall trivas. Och säg mig inte du, att inte vår Herre har utvägar att sysselsätta mig och alla människor, som vilja tjäna honom på annat sätt än att sitta med palmer i händerna och sjunga psalmer. Nog har han i sitt stora hushåll visthus och trädgårdar att sköta (de må nu vara andliga, som Svedenborg säger) och fattiga själar, som behöva bespisas av dem. Jag begär ej bättre än att tjäna vår Herre, men han måste sätta mig till ett reelt arbete och icke att hålla palmer i händerna. Och om han är så god, som jag tror det, så skall han även ge mig några döttrar att fostra upp och lära in till hans tjänstepigor, ty först då skulle himmelriket riktigt bli en himmel för mig!;.. (Nej, jag tar ändå 'stora rosen', den 'lilla rosen har for många stoppar!)"

"Hör mor", sade pastorn, "du talar ofta om de där döttrarna som ett himmelrike. Varför skulle vi inte då förskaffa oss ett sådant på jorden, om vi kunna det? Råd ha vi ju och rum även sedan vi kommit hit, och nog tycker jag att det vore roligt och gott att ha ett par unga flickor i huset, som vi kunde hålla av och som kunde hålla av oss. Kanske att vår Herre just därför nekat oss egna barn, på det att vi måtte dess mer antaga oss andras, som kunna behöva det. Vill du, så låt oss ju förr dess hellre ta en eller två döttrar i huset!"

Pastorskan blev nu sittande med "stora rosen" i sitt knä och betraktande sin äkta hälft med ett uttryck som tydligt vittnade om att frågan gick henne till hjärtat. Äntligen sade hon:

Om du visste, hur ofta den tanken har fallit mig in. Men ända hittills har jag inte sett några unga flickor, som jag riktigt av hjärtat velat kalla mina och ta i mitt hus. Men nu vet jag verkligen ett par unga flickor, för vilka jag känner mig kunna vara som en riktig mor och som du säkert skulle kunna hålla av.

"Nämn dem, nämn dem bara! Jag går genast att söka upp dem."

"Det är -- Eva Duva och hennes syster Marie. Båda äro rara flickor och kunna bli riktigt duktiga och goda kvinnor om de komma på rätt plats och i rätta händer. Modern är en ståtlig människa, men hon gör allt i huset och lämnar åt döttrarna intet utom småsaker och sysslor, som varken taga upp tanke eller tid. Nu är där också många flickor i det hemmet, och det lär se bekymmersamt ut med affärerna, så jag tror att Duvas skulle vara belåtna, att ett par av flickorna kom i ett hem där de blevo såsom egna barn. Eva behöver dessutom komma hemifrån och ifrån den där förlovningen, som jag är glad att hon haft mod att slå upp. Men hon behöver också tagas ifrån all frestelsc och övertalning att knyta den igen. Hon behöver en ny och frisk verksamhet, och det skulle hon få här. Marie är bara ett barn, men hon är ett änglabarn och håller av dig, allt sedan hon läste till skrift för dig, så att jag kunde bli svartsjuk, om jag inte vore så glad däråt. Det anar mig att båda flickorna nog skulle vara nöjda att komma till oss, om blott föräldrarna samtycka. Men vad säger du om saken?"

"Jag säger att den är -- som om den vore uttänkt i himlen, så god synes den mig. Föräldrarna åtar jag mig att bearbeta. Vad flickorna beträffar, så ämnar jag göra processen kort och säga dem, att om de inte bums springa mig och dig i famnen, kalla oss far och mor, så vilja vi inte ha dem!"

"Sakta bara, min lilla gubbe! Var inte allt för ivrig, ty du torde eljest skrämma bort dem. Dessutom, vi måste säga att saken är ett försök på ett år eller par, att vi få se hur vi trivas med varandra."

"Nå det förstås, men de måste trivas och vi med dem, det känner jag på mig. Flickorna komma ju hit i dag med deras mor? Och ännu i dag måste förslaget göras och saken om möjligt avgöras."

"Jag har känt det inom mig hela morgonen", sade pastorskan, "att någonting ovanligt förestod i dag, något gott."

"Gud give det", sade pastorn, "jag har däremot just i dag på morgonen haft mina stora bekymmer för den stackars gossen Yngve. Allt sen den där häxflickan Hertha -- som jag just ville taga i skriftermål och duktigt läxa upp emellan fyra ögon -- så oförklarligt och oförsvarligt reste sina färde, utan att säga ett enda ord därom, så är han icke lik sig, som du själv sett det. Han varken äter eller sover eller talar eller läser, utan går och förtär sig i oro och ångest, som ibland ser ut som det vore ånger. Jag begriper icke saken och ingenting vill han säga. Men jag har sett honom vrida sina händer, så att det knakade i dem, och slå sig för pannan eller slå knytnäven i bordet, som om han vore topp rasande. Däremellan sitter han dyster och mörk och grubblar, medan jag ser feberrodnad färga hans kinder och ögonen brinna dunkelt. Jag riktigt längtar, att greve B. måtte resa sin väg med honom till Frankrike innan hon -- häxan -- återkommer. Det skulle vara rätt åt henne och kanske den enda räddning för honom."

"Ja, men hon är nu återkommen och kommer troligen hit i dag."

"Vad säger du?" utbrast pastorn bestört, "och -- varför har du icke sagt det förut?"

"Emedan jag först på morgonen fått veta, att hon återkommit till Kullen i går afton. Och nu har jag skickat till henne ett bud med bjudning att infinna sig hos oss i dag med övriga medlemmar av syskonföreningen och sagt henne, att det var bäst att hon kom, om hon ville ännu en gång se sin patient, emedan han skulle resa utrikes för att återställa sin hälsa enligt doktorns förordnande, och att greve B. tillbjudit honom att åtfölja sig till Frankrike i nästa vecka."

"Du har gjort allt detta på morgonen i dag?" sade pastorn förundrad. "Det är visst att du är en märkvärdig kvinna -- emellanåt. Och jag måste bums gå och säga det där åt den stackars gossen."

"Vänta, vänta! Får han veta att hon är hemma, så står det ej till att hindra honom att springa av till henne, och det duger ej, klen som han nu är och med hans sjuka knä. Han kunde få sig en riktig blodstörtning på kuppen -- han har ju redan ett par gånger denna vecka spottat blod. Nej, det går inte an! "

"Så går det an att jag själv går till henne och tar reda på henne", sade pastorn ivrigt, "den häxan!"

"Vänta, min kära gubbe, jag väntar ju mitt bud tillbaka på eviga momangen."

"Vänta och vänta, men jag kan inte vänta", sade pastorn otåligt. "Vem vet när ditt bud kommer igen. Själv är bästa bud. Dessutom vill jag se flickan och om möjligt ta reda på den här saken. Och om hon inte är likaså tärd och förändrad som han Yngve och ser likaså olycklig ut, om hon har sin stolta min, så -- Gud nåde henne!" Och med dessa ord var den lilla pastorn utom dörren och snart i full fart på väg åt staden till.

"De karlarna", suckade pastorskan, skakande sitt huvud, "alltid skola de gå efter sina huvuden. Där springer han nu och blir varm och sedan kall och -- om han bara hade väntat en kvart så... men nu får jag väl stänga mitt skåp och så gott är att jag tar både stora och lilla rosen -- det kan komma flera gäster än jag påräknat, och barnen behöva dessutom några servetter; de stoppade äro bra nog åt dem! ... Men nu vill jag gå och se om Yngve och krydda hans frukost med mina goda aningar. Mer får han inte veta ännu."

Detta allt var sagt dels halvhögt, dels in petto av vår lilla pastorska, som liksom många äldre fruar hade vanan att samtala halvhögt med sig själv.

Hon hade för övrigt icke litet att bestyra med denna dag, vår goda pastorska; ty som vi redan ha sett, skulle hela syskonföreningen samlas på prästgården och senare alla småbarnsskolans fattiga barn (varav en stor del tillhörde de brandskadade familjerna). Barnen skulle vart och ett få en fullkomlig beklädnad för den stundande vintern, och ännu voro några små blusar, kråkor och förkläden att sy, som skulle tillverkas denna eftermiddag. Festen skulle slutas med dans. Till trakteringen skulle flera av de kommande fruarna bidraga med var sin rätt och -- brist på mat var alls icke att befara. Sådana slags tillställningar hade man årligen ett par på prästgården och mångas deltagande i kalaset gjorde, att detta blev föga kostbart för prästfolket. Dess själsliga del, munterheten eller "muntrationen", bestodo de själva, och det var en sägen på orten, att man ingenstädes roade sig så av hjärtans grund som hos pastorns. Man fann dessutom där, vad som numera sällan finnes, gammaldags mjöd och gammaldags hjärtlighet.

När vår lilla pastor återkom, hade han ett utseende mycket olika det med vilket han begivit sig bort.

"Jag begriper ingenting av hela historien", sade han, "men den är allvarsammare än jag trott. Och inte ett ord, intet ett halvt ord ville hon ge mig till förklaring. Emellertid har jag en skriven lapp från henne till Yngve. Ditt bud, min lilla gumma, träffade jag på väg till Kullen, när jag gick därifrån. Det hade bara haft ett halvt dussin kommissioner att uträtta på vägen och ..."

"Ah vad? Ett halvt dussin! Bara fyra eller fem ... men hon kommer väl hit i dag?..."

"Eller sex eller sju -- ja hon kommer, men om det blir glädje för någon, vet Gud allena."

"Huru så? Såg hon ond eller stolt ut, som hon kan se ut ibland?"

"Nej, ingen bit, och bäst det för henne -- men så marmorblek, som hon varit blodlös och en blick som om hon gick till döden eller domen. Jag, som kommit i akt och mening att ge henne en sparlakansläxa, jag tillstår, att jag stod där framför henne som en skolpojke, som glömt bort sin läxa och var färdig att gråta. Men jag sökte ändå att se barsk ut och sade: "Yngve är sjuk -- reser sin väg; kom och tala med honom!" Då säger hon helt saktmodigt men med en slags dödsstillhet och bleka läppar: "Jag skall komma."

"I dag!" sade jag. "I dag!" upprepade hon -- och "var god lämna Yngve detta!" och så räcker hon mig den här lappen.

Jag såg skarpt på henne och frågade om hon ingenting mer hade att säga. Hon svarade: "Ingenting mer nu -- men jag skall komma!"

"Nå, så i Guds namn välkommen", sade jag och lagade att jag kom mina färde. Aldrig har Jag känt mig så tafatt och underlig till mods."

"Ack, bara hon kommer, så kommer nog allt tillrätta igen", menade pastorskan. "Jag begriper inte saken mer än du, men säkert är, att den här dagen blir på ett eller annat sätt en lycklig dag -- brödet har blivit makalöst, allting lyckas i köket, och jag känner mig så upprymd och på en gång så högtidlig till mods som om..."

"Du skulle få dig ett par döttrar i hemmet", inföll pastorn, "och det torde hända, men -- nu går jag till Yngve. Måtte den här lappen inte göra honom värre galen än förut!"

Med lidelsefull häftighet ryckte Yngve till sig det lilla vita papperet, som för honom kunde bära liv eller död. Han bröt förseglingen och läste tyst dessa ord:

"Yngve, möt mig i dag klockan fem eftermiddagen vid Almas grav. Där vill jag tala med dig.

Hertha."

"Hon kommer, hon kommer då äntligen!" utbrast Yngve i svärmisk hänryckning! "Jag får då se henne, höra henne, tala med henne. Min Gud, jag tackar dig! vid graven! Ja där! Och kom hon än med döden till mig, skulle jag tacka henne. O, Hertha, Hertha! Du vet ej, du kan ej förstå..." Yngvc böjde ned huvudet i sina händer och grät.

"Stackars yngling, stackars gosse!" suckade tyst pastorn i det han torkade sina ögon. "Det är förskräckligt att vara så där förälskad. Nog var jag bra kär i min Elsa, men aldrig på det viset!" Och för att undvika frågor, som han dels ej kunde, dels fruktade att besvara, skyndade sig pastorn att lämna rummet, i det han sade sig ha "en barnunge att döpa", och lämnade Yngve att läsa och omläsa de få orden, som den lilla brevduvan innehöll.

Ensam åter lade han den vid sitt bröst, tryckte den till sina feberheta läppar, överlämnade sig åt den rörande dårskap, som är de förälskades -- de må nu heta Yngve Nordin eller Napoleon eller Palmerston -- vishet och högsta lust, då nämligen de äro förälskade.

Vi lämna nu pastorn till sitt barndop, pastorskan till sina mångfaldiga bestyr och följa Yngve till --


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hertha/kap20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free