Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så blott en tid han kunde hylla den ästetiska åskådning
som såg det sköna i lidandet och grymheten.
Hans moralism gjorde honom till förkunnare av ett
naturligt, alltså enkelt, sparsamt, sunt liv, en lära som
behärskade hans ungdom ända till mitten av 30-åren och
sedan återvände på ålderdomen. Hans naturlighet drev
honom att i kvinnofrågan hävda moderskapets och
hemlivets rätt men även kvinnans enskilda och samhälliga
frihet. Hans nervositetsfödda kvinnohat rubbade denna
åskådnings sistnämnda led vid medlet av 1880-talet och
framdrev en motsatt åsikt. Efter 90-talets början och
sig båda åskådningarne livet ut mot varandra. Dock är
uppenbart den förra Strindbergs normala.
Mera tveksam kan man vara, vilken av de kämpande
motsatserna som låg över på det formella området. Det är
ytterst svårt att säga om Strindberg var mest realist eller
mest romantiker; det mänger sig gärna realism i hans
romantik och romantik i hans realism. Så mycket kan dock
sägas att han endast under relativt korta tider, under slutet
av 70-talet, under någna år i mitten av 80-talet och sedan
i enstaka verk, var enbart realist. Förvånande nog är
det lika svårt att avgöra, om Strindberg var mer modernist
än antikvän eller tvärtom. I ungdomen var han för visso
mest modernist, dock med ett avbrott vid början av
70-talet. Men under 80-talet blir han mer och mer gripen
av Antiken, och först på sena ålderdomen börjar tvivlet
komma igen, nu dock snarare rotat på bibeltro och därmed
följande kärlek till den gamla Östern än på modernism.
Vad som stötte bort honom hos Antiken var mindre denna
själv, allraminst Hellas, än Antiken som klassicism, som
hävdvunnen och förebildlig norm; ty Strindberg tyckte ej
lika bra om ästetiska normer som om moraliska. Hans
opposition gällde sällan skönheten men oftast
skönhetsbuden. Detta gäller även hans opposition mot
romantiken. Han ogillade i regeln denna endast när den blivit
något hävdvunnet och därför mer eller mindre livlöst, när
den svepte ett falskt förskönande hölje kring livet. Det
var med andra ord det vedertagna, det officiellt eller tyst
överenskomna han ständigt ville åt. Han stred på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
